smalltalk

FYI: hosta och huvudvärk är en inte helt komfortabel kombination.

Komfortabelt är det däremot att vakna på natten och känna att någon ligger bakom mig, med knäna tätt in i mina knäveck. Jag brukade inte kunna sova om jag hade kroppskontakt med någon. Nu vill jag aldrig släppa den. Åtminstone en fot eller något...

Jag har hämtat ut mina nya glasögon och det känns tungt och ovant med så pass kraftiga plastbågar som det här är. Jag hoppas jag vänjer mig. Jag hoppas att de ÄR snygga, så att jag inte bara inbillat mig.

Och jag kämpar fortfarande med min konfliktkänslighet. Men det slog mig att det kanske är som med ångesten: jag kanske bara måste acceptera att jag börjar gråta så fort det är ilska i luften och låta mig. Allting blir värre när man kämpar emot.

Nu är det kanske dags för sängen. Imorgon måste jag visst studera. Öh.