Jag är dödsförkyld och nästan helt utan röst och blöder näsblod i tid och otid. Bah.
Har fått anledning att fundera en del på hur uppslukad jag är av den här relationen. För det är klart jag är uppslukad: jag vet sedan tidigare att jag fungerar så. Tunnelseende och rätt in. Och det är inte svårt, för det jag lämnar bakom mig är till stor del sådant jag ändå inte ville ha. Jag avskydde mitt liv, remember? Bortsett från vännerna, that is, och där finns väl haken. Fast jag tycker att jag ändå försöker ha kvar kontakten med omvärlden. Jag försöker, men ibland går det sämre än annars.
Jag har tänkt att jag nog kommer tillbaka. Att det av sig självt kommer ordna sig, det här med prioriteringen. Men om det inte gör det då? Och som sagt: jag tycker att jag försöker, men hur mycket är tillräckligt?
För jag vill ju inte heller bli en sådan tjej som bara försvinner in i en relation för att sedan aldrig höra av mig mer. Jag är jag och inte vi.
Att jag inte kan finnas tillgänglig på samma sätt som förut är oundvikligt. Och jag tycker det är ganska bra att jag har annat för mig än att sitta framför datorn hela hela tiden. Ganska väldigt bra till och med.
Nå, jag vet inte, allt kanske är som det ska också? Bara funderingar medan jag bäljar i mig vatten och får hostattacker och springer och kissar pga allt vatten och börjar om igen.