protect me from what i want

Jag som har gått och gnällt lite klädsamt på sommarens hetta, nu ryser jag ända in i benmärgen av de sjuka septembervindarna som härjar ute. I dag på dagen vräkte regnet ner och blåsten var helt galen, det är inte lätt att känna sig peppad då. Men efter en kort skoldag åkte vi hem, hela familjen som också var med i stan, och åt lunch och sen har jag jobbat med min artikel. Jag tycker att det är så skönt att få egentid så jag drar ut på det, fast jag kan vara sjukt snabb och effektiv när det gäller. Artikeln är i princip färdigskriven men jag sitter här och segar och petar ändå.

Och så har jag läst bakåt bland mina egna inlägg. Och gång på gång har jag visst lurat mig själv, jag har skrivit "åh jag är så ROTAD här nu, allt är så bra", fast ja, det kanske har varit så då, men nu är det INTE så. Nu är jag the citygirl som vill asfaltera hela skiten, som vill få in liv och rörelse.

Den trevliga herren mittemot mig på bröllopet i helgen var stockholmskille och nyfiken på mig och mitt lantliga liv. Hans ögon lös när han sa "vad är det för fördelar med att bo på landet?" och väntade sig väl något trevligt och småputtrigt tillbaka, och jag försökte verkligen, men svaret blev "ja... det är ju långt till stan... svårt att göra saker spontant. eh... Och inga jobb finns det. Det suger att sitta och köra bil sena kvällar. Man kan inte gå ut och ta en öl, det finns inga spelningar."

My god! Jag försökte som sagt. Sen fick jag tänka så att det knakade och mumlade något om att det är ju vackert med naturen och det är schysst för barnen att växa upp så här (på den inskränkta vischan).

Jag är en dålig fru, en dålig mamma, tråkig och flyktig på alla sätt. Just nu. Jag vill ha tid för mig själv, sitta och kladda doodles i marginalen på mitt skolblock. Det är den kreativa nivån jag befinner mig på nu, jag vill vara SJÄLV och jag vill göra sköna och bra saker. Fy fan vad det låter bortskämt och elakt men jag måste rida ut det och bara låta känslan komma... så kanske den sen också kan försvinna.
Det suger att vara vuxen. Jag har samma känsla som när jag var 15-16-17 och på kvällarna satt i mitt flickrum, lyssnade på hög musik och ritade/skrev i mina block och drömde om nåt som tar mig någonstans.

MEN: bra saker: jag tror artikeln blir ok, bilderna duger. Efter middagen började dessutom solen lysa så jag drog på mig Dr Martens-pjucken och tog med mig mina bästa kompisar Solglasögonen och Mp3-spelaren ut på promenad. Spelaren var fylld av bra och fräsch musik. Efter en timmes promenix var jag inne på gården igen, och då spelades "Soul meets body", ni vet förra årets mest sönderspelade låt, den som man var så less på, men nu hade jag inte hört den på ett halvår och det var som att återse en mycket kär gammal vän.

Och så fick jag ett glädjande besked från bästevännen. Och när jag kom hit till datorn igen hade jag äntligen fått mail från den amerikanske vännen som jag försökte googla fram för ett tag sen. Jag träffade alltså rätt - yay!