Skit, bara skit

Två dagar tog det, sedan var det skit igen. Jag har haft sån otrolig ångest idag att jag varit orolig för hur det ska gå. Hjärtklappning, yrsel, huvudvärk och magvärk. Allt detta för att jag kom med ett förslag på att jag och en för tillfället handikappad kollega skulle dela upp jobbet en aning. Chefen ansåg då att vi helt sonika skulle byta jobb, och jag blev jätteglad, för att jobba med andra uppgifter är ju precis vad jag vill. Och jag trodde att kollegan skulle tycka det var okej också, eftersom hon de facto inte är hundraprocentigt kry.

Sedan tog det hus i helvete och kollegan blev fly förbannad och kommer inte att arbeta under dom premisserna. Hon slutar hellre än arbetar med mitt jobb. Andra kollegan blev förstås också förbannad, eftersom hon känner sig överkörd. Kvar är jag, och jag inser att jag som vanligt inte har något att säga till om, och jag känner mig faktiskt rätt värdelös. Även om jag vet att jag kan göra nytta. Bra nytta. Men det spelar ingen roll. För mig återstår väl bara att backa och låtsas som mest ingenting.

Efter mer än 6 år på samma ställe trodde jag nu att jag skulle få något annat att göra. Efter en timme insåg jag att jag nog fan aldrig kommer någon vart. Och det gör mig fruktansvärt ledsen, för jag trodde det var värt något att man tar sig tillbaks efter en långtidssjukskrivning (jag har jobbat heltid över ett år!), gör det man blir tillsagd, kommer med idéer och försöker göra sitt bästa. Men inte.