Trista morsan

Less på barnen som bråkar, less på mig själv som sur gapig mamma, less på trycket över bröstet som vägrar att försvinna, jaja, det är säkert nåt jävla PSYKOSOMATISKT! men jag tror inte det, jag är less på kladdigt köksgolv, bristen på handdukar, smutstvätt överallt.

Jag är less-less-less och i natt sov jag nere i soffan eftersom lilla tvååriga gossen ville gå upp vid 1:47. Vi tittade på film i en timme och vid 3:35 sov han igen. Jag har klara minnen av att jag hörde prassel i köket och att jag låg och rös och trodde att det spökade. Jag växlade mellan att tänka "jag måste gå och kolla, tänk om Flakes farmor står där eller nåt" och att vara asrädd, blunda hårt och tänka "det försvinner snart". Sen drömde jag drömmar om spöken och nu vet jag inte vad som är sant eller falskt men jag TROR att det kraftiga prasslandet i köket var sant. Usch.

Men jag lyssnar på femåriga skivor, ger ungarna fil-middag, är glad över en del saker, jag känner mig ändå ganska initativrik, i morgon börjar jag konstiga kursen, nästa helg är det bröllop.
Jag missade "desperate housewives" igår eftersom jag var ute och gick, darn.
Men jag ser fram emot:
*tröjorna som snart kommer från www.threadless.com
* att spenda tid med äldstevännen som är hemma från London nästa vecka, på bröllopet, vi ska hänga en _hel_ dag och gå på våra barndoms gator.
* resa till Malta i oktober.

Och så glömde jag att visa en bild på mina nya skor, så det gör jag nu, och så lägger jag till ett kändishångelobjekt:
MAGNUS CARLSSON of course. Och nej - inte han som var med i Barbados. Weeping Willows-Magnus!