Ã…h, jag önskar att du ljög

Tidigare i dag kom jag på att jag skulle leta upp min jättegamla tunna adressbok, för att kunna skriva till min amerikanska kompis som jag har tappat kontakten med - hennes mejladress funkar inte, och så vidare. Jag brukar ha koll på läget trots att det ser ut som kaos, men i dag lyckades jag inte hitta den här boken, jag letade och letade, störde mig mer och mer på röran, svettig blev jag, men till slut fick jag ge upp. Och där, i en låda, hittade jag istället bröllopsfotot på min syster och hennes man, och även häftet som vi fick på festen. I samma ögonblick som jag satt och tittade på fotot, kom min lilla son med ett gammalt körkort, nämligen morfars körkort som var från 1974. Det blev en massiv känslostund, det bara vällde fram känslor och tankar, jag drog på en Magnus Carlsson-skiva som jag inte har lyssnat på på länge, satte mig på trappan och tänkte på människor som finns runt om oss, människor som har dött, försvunnit, människor som man har tappat kontakten med. Det kändes outsägligt sorgligt och Magnus Carlsson-skivan bara rände rätt in i hjärtat. Jag saknar min syster, och jag tänkte på bröllopet, förmodligen hennes lyckligaste dag. De är så vackra på bilden och jag ska snarast sätta in den i en ram. Och jag saknar min morfar och den nära kontakt vi hade när jag var yngre.

Men SHIT, nu blev jag glad, jag googlade tjejen och hittade en mailadress, som jag nästan är helt övertygad stämmer, och precis NU har jag mailat ett långt jävla mail. Hoppas hoppas att det är hon.

Och så har jag bestämt att satsa på en fyra år gammal klänning att ha på bröllopet nästa helg, och nu vill jag att ni säger: ser den för vardaglig ut? Please?

Och så vill jag ha ett rejält och fint hångel. Det vore fint som snus.