Så. Tar mig igenom dagen där ångestattackerna avlöser varandra. Framåt eftermiddagen åker jag till sweetest Nina (där kan jag alltid få lugn) och tänker lite vagt på hur oturligt det vore om jag sprang på skvallrigaste kollegan, som bor granne. Och vem ropar mitt namn när vi kliver på bussen, om inte hon? Och jag småpratar och försöker verka normal när allt jag kan tänka på är hur hon imorgon kommer strutta runt och säga "jaa, jag såg minsann Tori på bussen igår och hon såg ju ut att må hur bra som helst, hoho".
Så jag skyndar mig att ringa upp chefen för att förekomma och förklara hur läget faktiskt är med mig. Varför jag inte tog mig till jobbet. Och hon är så bra och säger åt mig att ta det lugnt och verkligen känna efter innan jag kommer tillbaka, men jag får ändå ångest för att jag har berättat. Så som jag alltid får.
Och så på vägen hem, strax innan jag ska av t-banan så växer det upp Panikattacken Allan och jag kommer så småningom av tåget och upp för backen och in genom dörren och in i famnen och jag är så förbaskat LESS på att vara såhär. Jag vill må bra. Jag vill vara glad. Så här dåligt har det inte varit på bra länge, och jag vill inte ha det!