"Om jag sover bra inatt och mår okej imorgon bitti så åker jag till jobbet" sa jag igår. Sen sov jag jättejättedåligt men av någon anledning kämpade jag mig ändå iväg imorse. Det är skillnad när det är fysiska krämpor se, då kan man känna så tydligt att man inte orkar. Nu finns ju alltid möjligheten att jag bara är lat.
Men så på t-baneperrongen, när jag nästan var framme, kände jag den där impulsen mot armen, att göra illa mig själv och jag formligen backade ifrån vagnsdörrarna. STOPP. Jag satte mig på en bänk och sms:ade en kollega och så tog jag tunnelbanan åt helt motsatt håll och landade hemma hos min man. Här försöker jag kämpa med det dåliga samvetet som säger att jag bara är en fuskerska som borde vara på jobbet och med känslan av att vara en tråkig börda som sitter här i sängen och inte är en glittrig flickvän.
Fast iofs. Jag känner ju att jag inte skulle kunna göra såna där bra ledighetsgrejer direkt. För om jag skulle gå ner till centrum och försöka fika skulle jag få panik direkt.
Fan vad less jag blir. Ångesten över att jag är hemma gör ju inte saken BÄTTRE direkt.
Uff.