En dryg vecka senare

Jag har ont i halsen och känner mig öm och sådär nästan-sjuk i kroppen, men vägrar lyssna. Kroppen gör dock som den behagar och jag somnar så fort jag lägger mig i soffan. Helgen försvann i godisätande och somna-i-soffan. Massa sova blev det.

Det är inte bra och jag vet inte om det kommer bli bra men jag hoppas och vill. Jag håller ihop bättre än jag trott men misstänker att det lite är som med stycket ovanför. Jag vägrar lyssna helt enkelt. Jag försöker låta bli att älta men det är inte så lätt. Jag förstår ju att energin bättre behövs till att jobba framåt än att älta bakåt - å andra sidan måste jag bearbeta bakåt innan jag kommer nånstans, framåt eller åt vilket jävla håll som helst (jag inser nu att det här är en av de rörigaste, mest kryptiska texter jag producerat typ nånsin, men det skiter jag i). Det finns en massa små fåniga ältande frågor som vill ställas men som hittills filtrerats bort av förnuftfiltret som säger åt mig att de är produkter av övertolkande. Men kanske är det bättre att förlora lite prestige på att ställa löjligt svartsjuka frågor än förståndet på att aldrig få ett svar?

Jag har ändå låtit bli att göra en massa saker när jag varit arg, ledsen och sårad som jag vet att jag skulle ångrat i efterhand. Det enda jag inte lyckades hejda mig från var att lägga ut det där mejlet - som jag tog bort sen. Det hade varit bättre att låta bli, men jag tror inte jag hade klarat av att göra annat i min hjälplöshet.

Jag tror jag har reflekterat över det här tidigare nån gång när jag krisat men det är värt en ytterligare kommentar - en positiv sak i sammanhanget är hur många som bryr sig. Att det finns en massa människor som stöttar och visar omtanke på ett eller annat sätt. Just nu orkar jag inte ge så stort gensvar på det, men det värmer (förrutom att jag verkligen borde ringa tillbaks till Lena, det skäms jag mest för att jag inte gjort, men jag ORKAR bara inte just nu. hon är skitgo och snäll och sådär, men hennes energi är alldeles för överväldigande för tillfället. Särskilt i telefon. Inbillar jag mig åtminstone, det kanske inte är så farligt i verkligheten som det känns i mitt huvud. Jag BORDE ringa. Verkligen.)