Jag vet inte, jag

På väg hem från en shoppingrunda idag föreslog erik att han skulle ta en fika hos stefan och sen när han kom hem skulle vi städa råttbur - vilket vi sagt hela helgen.
fint.
Stefan var inte hemma så erik kom hem snabbt. Jag frågade om vi skulle städa bur och han sa nej. Va? Nä, han orkade inte just nu.
Jag la mig och läste två kapitel i min bok och sen kände jag att JAG tänker åtminstone städa så jag satte igång, utan nån uppmaning till Erik - som ändock började hjälpa till. När jag gick på toa (för att gråta lite över nåt helt annat) satte han sig vid datorn istället, och jag kommenterade det med nåt när jag kom tillbaka.
Han slängde då ur sig att han ju sagt att han inte ville städa nu men hade gjort det ändå när jag satte igång, utan att fråga honom, eftersom han "fått slängt i ansiktet" tidigare att han aldrig hjälper till med buren.

Vafaaaaan?
Jag har ALDRIG slängt nåt i ansiktet på honom!
Jag har tagit upp buren som ett exempel på att HAN gör en del saker här hemma medan jag gör andra. Jag har aldrig klandrat honom, och jag har SAGT att det inte är nån stor grej för mig att det är jag som städar buren. Och att jag skulle kunna be honom om hjälp om det vore så.
Hur fan har han fått det till att jag slänger nåt i ansiktet på honom??

Jag blir så uppgiven. Jag tycker verkligen att jag varit SÅ jävla tydlig med det här och ändå misstolkar han mig (det erkänner han att han måste gjort. Alltid nåt). Det kommer aldrig funka det här, om det är så det ska vara.

*gråter*

...och som vanligt extrapolerar min hjärna utifrån vad han hör kontra det jag säger. Om HAN säger nåt och påstår att det inte är ett påhopp, samtidigt som han tolkar det JAG säger som påhopp... kan det då inte vara så att det han säger egentligen visst är menat som påhopp och det är därför han uppfattar andras liknande kommentarer som det, eftersom man alltid utgår från sig själv..?
Det är en teori jag aldrig fått nån reflektion om från honom när jag lagt fram den.
Det får mig ännu mer att undra om den inte är sann...