(Ingen rubrik)

Allt är rätt upp&ner just nu.
Det var visst inget romantiskt mellan Erik och Hanna, men de har pratat om det, attraktion fanns. De kom däremot fram till att den mest fanns där för att de bägge var på väg bort från nåt likvärdligt, snarare än att de var på väg mot varandra.
*hrmf* så snällt att låta mig veta...

Enl Patrik, som fått infon från Hanna, så är Erik ledsen och förkrossad över att jag fick veta på det sätt jag fick (men HA inte hemlisar då, så är det ingen annan som kan skvallra!). Han hade tänkt berätta på semestern när det fanns tid och energi.

Jag står just nu och undrar om jag nånsin kan komma över att han ljugit. Att han KAN ljuga - även om det mer handlat om att undanhålla än att direkt ljuga. Han har gjort de saker han sagt sig göra, men inte med DEN han sagt. =lögn i min bok. Så stor del av min grundvärdering om honom är - nej, var - att han alltid är uppriktig. Nu vet jag inte om jag nånsin kan sluta nojja över om han talar sanning eller inte. Jag VILL lita på honom men kommer jag kunna?
Det vet jag inte.

Och innan jag vet det kommer jag inte veta var det här kan landa. På sätt och vis önskar jag att jag bara kunde göra slut. Men det finns nåt mellan oss som är svårt att släppa - jag antar att han känner det så oxå, annars skulle vi inte vara där vi är, nån av oss hade gett upp för länge sen. Och det är DET, vad det nu är, som gör att det känns värt att försöka. Om det går. Om det inte kostar för mycket.
Och det vet jag inte än.

Förresten kom jag på när jag skrek åt honom i lördags att JAG minsann aldrig skulle ljuga för honom, att det inte är sant. Jag tänker inte tala om att jag inte alls tog bort inlägget med Patriks mejl, utan bara dolde det. Och jag tänker inte tala om att jag fortsätter skriva där andra men inte han ser. Han kan snacka om integritet och respekt för vårt förhållande bäst han vill, men jag tänker inte släppa den ventil hypodea är för mig, om det så innebär att ljuga om den. Dessutom tänker jag inte avslöja hur jävla många, förrutom de som läst på hypo, som jag pratade med om det här i lördags innan han kom hem. Han var upprörd över att jag inte bara pratat med Ulrika, som han oxå pratar med, utan med Vicky (som kom och utfordade mig i lördags och höll mig sällskap - TACK!!) och Paula oxå. De vet han om. Jag tänker inte tala om att jag berättat för Calle (honom pratade jag med säkert en halvtimme) och Ullis (den enda som var online mitt i natten när mejlet kom) och Toni och Lena och Lina. Och Lena och Jonas och Micke som läste här innan jag tog bort inlägget.
Det kanske är en småstor lögn det med. När jag skällt på honom för att han pratat med andra istället för med mig... men just nu tror jag faktiskt att jag kan leva med den. Även om det inte känns som nån sådär skitbra grund för att reda upp allt...

Så småningom ska jag väl skriva nåt sammanfattande i en publik text oxå. Men det kräver mer energi.