In bloom

När jag storstädade häromdagen hittade jag ett foto av mig och Flake när jag precis hade flyttat hit. Vi står och poserar framför en fånig gammal tavla på en hembygdsgård, det är min morfar som har tagit kortet. Flake har svartfärgat totalt ostylat vilt hår och jag har tvärtom väldigt platt hår och är ganska tjock. Vi ser präktiga ut och har fula kläder. Och HAHAHA vad jag skrattade. Ibland tänker man ju "fan vad jag var rockig förr, nu är jag så beige" men jag tänker tvärtom. Vilka töntar vi var! Jag tror att jag är lite in bloom, det låter förmätet att säga så men vad fan. Nu när jag är nyss fyllda 29 känner jag att jag kan ta plats, att jag är FANIMEJ värd det och jag ÄR snygg oavsett vad andra tycker. Nu väger jag ungefär som på gymnasiet och då tyckte jag att jag var världens fetaste och hade jämt en tröja knuten runt midjan. Det är sorgligt och dumt men så var det. Jag kan verkligen sörja att jag gick runt med en ful grönbeige batiktröja knuten runt midjan i typ två år, allt för att dölja min ENOOOORMA röv.

Men jo, jag hade ju hört att jag var tjock. Nu i efterhand tycker jag inte att 65-75 kg är så där jättetjockt på en 170cm-brud, men det var vad jag hörde och vad jag själv tyckte. Höfter och former relativt tidigt, andra var ju sådär pinnsmala. En skränig kille bakom mig i skolkorridoren i åttan trumpetade högt som fan: "Banta bort tio kilo från din fläskröv så blir du nog snyggare". En annan kille, ett par år senare, vi var inte ovänner, inte osams, ingenting, men han kläckte frågan helt nyfiket: "visst väger du över 70, visst gör du?" och det var OCKSÅ knäckande. Så jag drog på mig allt det där som en sanning, att jag har världens största rumpa och ful är jag också.

Raketfart fram tills nu, tio år senare. Rumpan är lika stor som då, och säkert tristare och hängigare. MEN: jag döljer den fan inte. Jag klämmer ner den i snygga manchesterjeans och tycker att den är rund och fin och BRA såtillvida att den framhäver min relativt smala midja ännu mer. ja! Som fan! Och jag är brun (tack apoteket för er fina brun-utan-sol) och jag har blont hår och ser somrig ut och igår fyndade jag två grymma t-shirts på Carlings för totalt 148 kr, en summa som dock egentligen är för mycket för vår ansträngda ekonomi. Jag ligger i det berömda glappet, väntar på a-kassebesked, föräldradagarna är slut, lönen har inte kommit. Flera tomma månader. Dyra kostnader i företaget.
Men som sagt: stilen ändras sakta men säkert, jag har urringat, linnen, halsband, spejsiga t-shirts. Inte alltid samma gamla tråk. Visst - byxor kör jag med ungefär lika. Och jag har mina converse, men jag smyger in mina små ballerinas. Jag smyger in en urringad GRÖN tröja med söt puffärm. Halsband, armband, läppglans.

Åhå fy fan vad jag låter! Imorgon känner jag mig nog som ett blekt ras igen.

Men så har ju Comley och Sara varit här i ett dygn och det var underbart, vi har inte träffats på ett väldigt långt tag. Vi åt ugnsbakade färskpotatis, Comley satt på vår köksbänk och spelade gitarr och sjöng, Sara lekte med kidsen, vi drack rödvin, åt ost, lyssnade på musik och provade en peruk som gjorde vidunderliga saker med oss. Lovely.