Bohemian twist

Jo, möhippan var fin. Maten på Café Opera var fin men sen när nattklubben drog igång kände jag mig som ett litet tarmludd som låg på golvet, helt osedd. Inte för att jag behöver SES. Men ändå, jag var totalt osynlig och fast jag hade snajdat upp mig till tänderna var jag en lantlolla i jämförelse, i skurkläder ungefär. Det var i alla fall roligt att ha varit där. Istället för att bli sur och gnälla i sådana situationer brukar jag lite lojt och roat luta mig tillbaka och betrakta alltihop ur ett antropologiskt perspektiv.
På söndag kväll när jag hade kommit hem igen bröt sig plötsligt ett gäng kor ut så då rusade både Flake och jag ut och jagade kor och allt kändes som vanligt igen.

Annars har jag börjat jobba. Jag har tvingats göra sporten och det är verkligen ett kapitel för sig, i synnerhet om man är sport-o-kunnig. Första dagen kändes det som ett spöstraff, andra dagen kändes det mest svettigt, idag den tredje dagen kändes det nästan lite halvkul. På ett sadomasochistiskt vis, det var alltså jobbigt men kul ändå. Jag fick gyllene beröm av den käcka skånska sportmannen och det var ju fint.

För något år sedan hade jag en period då jag ständigt gick i försvar för alla Svenssons, när någon med påtalad Svenssonskräck började orera om det trista i att vara en Svensson. I mitt försvar låg det nog en identifikation eller en slags idé om att jag själv var/är en svensson, även om jag själv tyckte att det lät lite trist. Men nu känner jag nästan att jag nog tyvärr aldrig blir en Svensson, och nu vill jag med näbbar och klor klösa mig in i Svensson-bubblan, ta plats där bland de rekordeliga och normala. Jag står utanför och glor på, och hela min familj med mig. Och det ÄR Inte så unikt och roligt, det känns mest jobbigt. Såhär är det: En av mina gamla kompisar har antytt att hon tyckte att vi har det stökigt hemma. Ja, bohemiskt rent av. Och det känns SKITJOBBIGT och inte ett dugg charmigt. Jag önskar att jag och min man var lite pedantiska men vi har inte ett enda pedantiskt drag, någonstans, ingen av oss. Vi försöker och försöker men det går fan inte! Hela vi är bohemer som springer i strumplästen utomhus, våra barn har knepiga namn, vi slänger kläder på golvet, det ligger ett flertal gummistövlar över tomten, och så vidare i all oändlighet. INTE ROLIGT. INTE CHARMIGT. Jag har alltid varit sån här, jag minns en gång när jag var runt 20, min mamma kom hem till mig (och min kille) oanmäld, det var stökigt, jag var ensam hemma, hon såg sig omkring och sen sa hon med smalnande blick, "du MÅSTE skärpa dig och hålla bättre ordning, annars gör nog X slut med dig!". (och slut gjorde han, haha). Då blev jag förbannad men hursomhelst, jag är verkligen asdålig. När jag bodde hemma fick mamma värsta utbrotten på mig ibland för att jag saknade städgenen, och så gastade hon argt "du har så stökigt på ditt rum, inte konstigt att du nyser mycket!" (=egentligen var det kattallergi).
Jag vet inte hur vi ska lyckas nöta in ett bättre beteende på det här med ordningen.

Jobbet är som sagt roligt. Det är kul att klä sig i ordning i söta outfits varje dag istället för det gamla vanliga som jag mest har hemma, fast det är väl samma sak där, när jag vill se poppig eller preppig ut så är jag väl bara mitt gamla vanliga bohemiska jag. Gaaaah. Jag vill så gärna vara söt och fin, synas för någon, inte bara som en lallande idiot som bara rodnar och stammar och säger "liksom" tusen gånger om. Det här är lite märkligt men alla mina inre diskussioner slutar i samma sak: Ibland oerhört låg självkänsla men samtidigt tillskriver jag mig själv enormt stor betydelse. Men vad fan - jag ÄR ju jag och jag spelar väl ändå huvudrollen i mitt eget liv. Att marginalisera sitt liv och sin person kan väl inte vara bra?

Ibland önskar jag att jag var fjortis och att det var helt legitimt att sätta upp bilder i mitt skåp i skolan. Då skulle jag sätta upp en bild på Joseph Gordon-Levitt från Mysterious Skin för han är så söt.

fan vad jag skriver långt men jag är överspeedad för klockan är snart två och jag har blött hår efter en dusch och resten av familjen sover och jag ska snart också sova. Äter äckliga Diklofenak mot handleds- och armvärk som kommer tillbaka. Nu åtta lediga dagar innan nästa pass, så jag ska vila armarna riktigt ordentligt.