Jag sitter i min lilla lägenhet och dricker av lådvinet (för det blir ju gammalt annars...) och tänker att det ju inte är bara bra här i det hudknarkande landet. Men att det iofs är ganska skönt, för jag hade blivit lite orolig om allting var störtbra, och väntat på smällen. För alla spöken försvinner ju inte i en blinkning sådär.
Men dagar som idag när himlen verkar ha placerat sig just på mitt huvud; när nackspärren gör att jag har svårt att vrida huvudet; när lufttrycket gör att jag mår illa och får ont i bihålorna och blir grinig och svettig är det kanske inte helt fantastisk. Och jag kommer på mig själv att vara tjejig och hintande och börja noja om varje inbillat tonfall igen.
Det är lättare när jag kan vara realistisk och bara fokusera på det roliga.
Och om någon dag eller två ska jag ligga i den där famnen igen. Ska jag känna de där händerna över min hud igen. Och jag vet att jag vill vara där och jag vet, egentligen!, att han vill ha mig där och det får räcka så. Nu. Det måste räcka så. För nu.
Jag lyssnar på Tunng. Det rekommenderas.