Det här är kanske det viktigaste, riktigaste, jag har skrivit på väldigt länge.
Det är så roligt. Hur vi hittar likheter och blir helt exalterade. "De har gjort en cover på en låt av The Postal Service" "Åh, jag gillar TPS" "Jag med! Jättemycket!" "Yeah!"
Och det betyder att vi är meant to be. Allt betyder att vi är meant to be. Och våra kroppar passar så bra i varandra, du ligger bakom mig och håller om och vi passar som legobitar, det betyder att vi är meant to be! Vi är gjorda för att kyssa varandra, för att ligga bredvid varandra, intrasslade i varandra. Förresten, vi är inte intrasslade, vi är bara inpassade!
Det är klart att det finns andra sanningar, men de kommer sen. Just nu är det bara roligt. Jag ska njuta av när det bara är roligt.
Det finns annat som är mindre roligt. Ett annat "du" har glidit bort. Det har hänt förr, men kanske är något annorlunda nu. Kanske är jag annorlunda nu. För du förstår, jag blev så galet besviken. Till slut blev jag besviken på alltihop, för alla små bråk och små tjafs som inte leder någon vart. Det blev droppen. Och kanske också för dig, jag vet inte.
Men jag orkar inte längre. Jag orkar inte må dåligt och anstränga mig och övertyga mig själv om att det är värt det. Jag orkar inte fortsätta när jag bara får korta, kryptiska svar. Det gör mig väldigt ledsen. Det gör mig ännu ledsnare att jag vet att du aldrig någonsin kommer kämpa för det som var vårt och det som var fint. Det ligger på mig, och jag orkar inte längre.