So close and yet so far away

Fyra kilometer härifrån finns ett samhälle. Det är där våra barn går på dagis, där finns också en skola. Centrum består av Konsum, en kiosk, en pizzeria, en bank och en stor parkering. Mittemot Konsum ligger ett gammalt kapell, en ganska enkel röd träbyggnad. Den tillhör en liten liten församling som har tunnats ur, de senaste åren har det endast varit tre tappra medlemmar. Flera gånger när vi har åkt förbi huset har jag sagt "äsch, är det inte dags att sälja det där snart? Lägga ner församlingen och kränga skiten till mig? ".
Idag läste jag i tidningen att kapellet är till salu. Och jag får brinnande tokimpulser som säger mig att jag ska köpa det för tvåhundratusen (vilket är utgångspriset), fixa och dona och ställa i ordning ett CAFÉ där. Det är en galen idé men den finns i min hjärna och den sitter så pass att jag nog måste ringa mäklaren och boka en visning. Det är en stor kyrksal, en lite mindre, och ett kök, samt en toa, där nere. Där uppe är det en liten lägenhet.
Och jag ringer min mamma och berättar om mina vilda tankar. "Och så kan du komma hit och hjälpa mig med caféet och så ställer vi ordning en fräsch liten lägenhet där du kan bo eller vi, eller jag, om lantlivet tar för hårt på mig, eller whatever".
Jag har inte så många kunskaper om att hantera bakverk, kylar frysar temperaturer bakterier. Jag vet bara att jag alltid har tänkt tanken på ett café. Kanske är det för dåligt underlag i lilla samhället. Men det ligger ju ganska nära havet och det är ganska många badgäster här på somrarna. Kanske är det bara idén att skapa en meny som jag gillar. Skapa en helhet. Att sen stå och kränga bullar dag ut och dag in kanske inte är något. Jag vet inte. Men det har kilat sig in som en brinnande tanke i mitt huvud.

Jag har varit på Arbetsförmedlingen idag. Det är aldrig jättekul. Och alla luktar parfym och rök. Fast det värsta av allt är såna där luftfräschare som folk ställer på toan, så att det luktar artificiell-blomster-apa istället. Det är VIDRIGT! Blääää. Hellre bajs och kiss au naturel än vidrig konstgjord blomdoft som stinker värre än en parfymaffär. Superbra knep om man vill slippa en jobbig astmatiker: ställ en luftfräschargrej i ditt badrum.

Vi har just sett filmen "A love song for Bobby long" med John Travolta och Scarlett Johansson. Enormt ENORMT bra film, vi som alltid brukar nicka till i slutet på många filmer satt klarvakna och bara tittade. Vacker film, bra skådespeleri, vacker musik. Och jag har en SÅ onyanserad bild av USA; jag älskar USA och jag vill åka dit igen. SKA åka dit igen redan om ett år om allt går som vi vill och om vi lyckas spara ihop lite stålar.
Filmen var bra och ledsam och vacker och medan jag borstade tänderna hörde jag hur min man gick och plockade fram sin gamla akustiska gitarr ur en garderob, sen satt han i det mörka lekrummet och spelade. Jag satte mig på en sittpuff i rummet utanför, precis vid dörröppningen, lutade huvudet mot väggen, betraktade min mans rygg och lyssnade på hans gitarrspel. Ibland är det svårt att prata om jobbiga saker, men att sitta och betrakta någon man älskar och lyssna på lite plink, kan säga så mycket mer än ord. Jag fick på något sätt en ökad förståelse.

Och så är det bevisat att jag pratar sluddrigt: Idag sa jag till Flakey "vet du att Bolibompa är senarelagt nu?" varpå fyraåringen som satt en bit bort lystrade: "Vaddå mamma, vem har sju spenar? VEM?"