Bortvald och ynklig

en kompis till Erik smsade för en halvtimme sen ungefär, och var sugen på en fika. Hon och jag är väl inte bästa polare direkt, men vi har träffats en del, och snackat om att hon skulle sy en korsett åt mig. Erik svarade att vi kunde kommer över och fika efter att vi tvättat färdigt, men hon hade visst tänkt sig att prata om nåt problem hon har så hon vill inte ha med mig.
Jag känner mig totalt dissad, sådär mycket att jag inte ens själv förstår styrkan av känslan. Jag är väl överkänslig just nu eller nåt, livrädd att bli åsidosatt och bortvald - men det är skitjobbigt. Erik sa inte ens nåt rakt ut, utan bara sms:ade fram och tillbaks och berättade först när jag frågade, att hon inte ville ha med mig. Och inget om ifall han bestämt sig för att åka eller inte. Vilket han säkerligen kommer göra. Men det här är så typiskt mellan oss just nu. Ingen säger nåt. Samtidigt som han poängterar att HAN kommunicerar (sen glömmer han bort allt JAG berättar, eftersom han trots att jag flera gånger påminnt honom inte börjat använda den onlinekalender jag hittade åt oss att skriva upp saker i).
Ops. Lite bitterhet där, kände jag minsann. *blä*

Hur som. Jag FÖRSTÅR Lotta. Men jag tycker ändå att det är lite fräckt att höra av sig till nån - som man inte på nåt sätt är bästis med - på så kort varsel och inte acceptera att flickvännen hänger med.
Åtminstone när JAG är flickvännen, och vill umgås med Erik ihop med andra människor, för just nu tycker jag bra mycket mer om honom när andra är i närheten.
Och jag förstår Erik... om vi inte hade planerat in nåt särskilt och en kompis till mig hörde av sig och ville prata skulle jag väl ställa upp.

Jag önskar bara att jag kunde förstå och övervinna den här känslan av att inte vara önskvärd - för EGENTLIGEN spelar det inte så stor roll för mig om Lotta väljer att välja bort mig. Egentligen. Hon betyder inte så mycket för mig.
Det är mer symtomatiskt för hela tillvaron just nu, tror jag.