Vilse

Jag är förvirrad.
Erik har varit nästan "sig själv" i en vecka. Dvs inte superlättretad och sur och huggit på allt jag sagt och gjort - eller inte gjort.
Men fortfarande säger han inget om att han tycker om mig - jag får dra det ur honom ("åh, att du gör så där borde nästan betyda att du tycker om mig?" "Ja, det är väl klart jag gör?!").
Saker flyter på lite bättre när jag inte känner mig bevakad och bedömd hela tiden, men jag kan ändå inte slappna av. Det är så mycket som skulle behöva sägas, som jag inte vågar fråga om. Egentligen tycker jag nog att det är ganska dumt av mig - för vad är det för vits att gå omkring här och vänta och noja om det faktiskt är så att svaren på mina frågor är såna jag inte vill höra, såna som gör att jag faktiskt inte har nåt kvar här att göra? Men jag är inte där än, jag har inte energi, mod, ork. Jag kan inte andas obehindrat, men åtminstone lite bättre.

Men att ha det nästan som vanligt, nästan som bra, men att veta att det inte är det - det är förvirrande som fan.

Att syrran typ ALDRIG är den som tar kontakt på icq känns lite småjobbigt oxå. Kanske hon bara håller avstånd för att hon vill ge mig utrymme, men det känns som ett avståndstagande. ALLT känns som avståndstaganden just nu. Jag har så mycket ont i mig och jag kan inte sortera vad som är på riktigt och vad som är bara för att jag är överkänslig (som det där med Lotta tidigare idag. Att vara ledsen över att Lotta dissar mig är överkänsligt. Att känna besvikelse över att Erik inte berättade det utan att jag frågade kanske är LITE överkänsligt men känns mer på riktigt. Att bli ledsen över att Jonas gick ifrån datorn tio minuter innan jag hade tid att sätta mig ner och prata med honom är överkänsligt. Han hade ändå väntat en timme på att jag skulle äta och hämta tvätt). Det är lite som Paprika skrev häromdan. Allt blir ångest. Allt gör lika ont, vare sig det är en världskatastrof eller att osten är slut.

Jag är helt vilse i min mentala lingonskog.