Tankfull och fulltankad

Jag har just kommit hem och är aptrött - vaknade 7 imorse - men måste varva ner lite innan det är nån idé att ens försöka sova.

Nån borde verkligen slå nåt hårt i huvudet på mig med jämna mellanrum, så att jag inte missar uppenbara saker. Som t.ex det faktum att jag har så jävla mycket bättre vänner än vad jag tänker på. Paula och Lena kom och plockade upp mig i eftermiddags för mat och vidare till Lenas balkong för vin (och cola till mig), prat och så småningom popcorn. Vi kom in på en massa bra och jobbiga saker och mer än en tår fälldes under kvällen, och ännu fler kramar delades ut - och även om jag är totalt dränerad på energi nu, och fortfarande full med gråt och vilsen och aningens uppgiven, så känner jag mig så lycklig över att det finns människor som bryr sig om och älskar mig och kan säga sanningar till mig och inte bara klappa mig på kinden och lallande hålla med om allt. Jag är fulltankad med kärlek och tillit och vänskap.
Det är så jävla bra. Hur kan jag ha missat att se sånt? Som sagt, ett slag i huvudet ibland vore kanske på sin plats.
Eller ännu hellre en kram.

----------------------------------------------------------------------
En sak som jag så länge jag kan minnas tagit för självklart, men som jag på vägen hem från Årsta ikväll kom på att jag aldrig funderat på om det är så för ALLA:
Det jag tycker minst om hos mig själv har jag svårast att stå ut med hos andra.
Är det så för de flesta? Jag har liksom bara utgått från det. Så många gånger jag ogillat nån person baserat på nåt de gör - bara för att se parallellen till ett beteende hos mig själv som jag tycker så illa om att jag inte ens vill se det speglat i nån annan. Nu var jag där igen.
Speglar.
Fast jag lutar nog mot att det är en ganska universell sanning att de flesta funkar så, även om universella sanningar inte finns.

Näfan. Sova. Innan jag återigen piggnar till för mkt för att somna