Mer bara för att minnas...

Det här är tämigen osammanhängande eftersom det kommer från en msn-konversation med Paula från igår, fast hennes svar och andra ämnen vi kom in på är bortklippta...
----------------------------------------------------------------------------

Har legat i soffan och pratat och gråtit om varannat i nån timme, och jag tror fortfarande inte att jag nått fram mer med hur JAG uppfattar saker och hur jag känner, för allt HAN kan fokusera på är hur han uppfattar och känner - dvs att jag inte tar några initiativ och att han alltid drar.
Han lyckades t.o.m vinna en poäng på att - efter att JAG försökt ta upp det två-tre gånger vara den som slutligen fick fram ett sätt att hantera våra olika städbeteenden på. Och sen erkänna att det var ett kanske lite fult sätt att vinna en poäng om att det alltid är HAN som får ta tag i att lösa saker (fast det t.o.m var jag som frågade honom om det var ok om vi gjorde "såhär...").


och nu är jag skitförbannad över det men jag KAN inte ta upp det för han kommer inte hålla med ändå...
rent tekniskt föll poängen till honom eftersom han var den som inte blev avbruten....

Och nä, han hade ingen lust att åka till växjö just nu, för han har ingen energiiii över till sånt.

sen jiddrar han om att han oxå skulle vilja unna sig LYXEN att bara sätta sig i ett hörn och gråta...

jag frågade honom om vad han menade med lyx - det resulterade i en tio minuters utläggning om begravningar och jag vet inte vad, och sen var han trött och minns inte tråden...

jag har koncentrerat mig som FAN nu på att inte tappa tråden under hans långa utsvävningar, och fråga OM när jag tycker att han kommit för långt bort, och krävt ett svar... det har inte funkat helt bra, men han har inte kommit undan så mkt iaf.


Starchild, 2006-05-02 23:44 :
Men man tappar lätt respekten för en männsika som blir liten och rädd för en. Inget vidare för en bra relation
Kicki, 2006-05-02 23:44 :
nä... han återkommer hela tiden till saker som hände i somras och hur trött han är på att... istället för att försöka resonera här och nu, vilket JAG försöker. För jag har ingen lust att fortsätta vara så bitter som jag ändå är just nu.
Kicki, 2006-05-02 23:45 :
Jo, visst är det så.
Men jag tycker inte det är nån vidare bra idé att hela tiden poängtera hur jobbigt det varit att personen varit sån, när hon försöker vända på det...


Jag frågade honom om han tyckte att det var så värst smart att fortsätta mässa, föreläsa och försöka vinna poänger när jag kryper ihop och gråter, som han gjort så många gånger.
Där följde en utläggning om att gråt kan betyda så många saker så han vet inte från tillfälle till tillfälle hur han ska tolka det.
Nä, men är det NÅNSIN nån idé att tro att en person som gråter alls är mottaglig för argument om rätt och fel?


Jag tappar så jävla lätt bort mig efter en av eriks utläggningar. Jag vet att exempel och liknelser finns där, men jag kommer inte åt dem.

Och fan vad irriterad jag är på det där med städningen.

(åh, innan jag glömmer det bara - jag får gå tillbaks till den här loggen senare - erik sa att han slutade involvera mig i sina planer utan bara tala om att nu ska han göra det eller det för att se om jag reagerade, om det blev nån skillnad. Och han märkte ingen skillnad. Jag märkte det mkt väl, och kände mig åsidosatt och nerprioriterad och vågade inte säga nåt. Vilket givetvis var jävligt fel. Men RAK kommunikation my ass! Han håller på sådär hela tiden och tycker ändå att man ska vara rak? *besviken*)
<--jag bara skriver ner det innan jag glömmer det igen.


(och nu nojar jag lite över att jag kanske borde ta bort den där senaste hypotexten innan den slår tillbaka på mig. Men näfan. Jag FÅR känna och tycka!)


*trött suck* 
Vadfan håller jag på med egentligen?
*sancho panza*


vi speglar väl varandra bra när vi är på samma nivå helt enkelt?
men jag börjar ana att det bara var en slump. Just det där att han inte alls lyssnade och förstod, utan hans anekdoter råkade bara stämma in på mig just då...

just nu är jag nog bara envis och vill inte låta honom vinna på poäng utan att ta ifrån honom åtminstone lite av den där prestigen... faktiskt.
Även om det vore schysst att hitta tillbaks till när det var bra.

Inte minst vore det jäkligt skönt att inte behöva flytta igen, så snart... =/
Men DET är inte värt att gå sönder för, iofs.

och jag VET att han har nån slags tidsgräns i huvudet, typ "jag ger det sommaren och ser vad som händer", men han blånekar till det.


jag försökte pressa på det oxå, när han inte hade energi att ta tag i det här utan började älta det som varit.
HUR hade han tänkt att det skulle bli bättre här och nu om han bara sitter och väntar ut det?


jag har haft en obehaglig känsla i magen hela tiden apropå sättet han behandlar sin mamma på. Han tycker att hon är en idiot och tar varje tillfälle i akt att se till att hon känner det, eftersom hon ju envisas med att bara fortsätta vara en idiot...

erik anser sig nog vara en enkel person att förstå sig på och leva med...
det är lite humor i det, om man kan se förbi det tragiska...

förresten så undrade han varför jag inte HADE föreläst för honom om hur dumt det var att vända yoghurtskålen utan att kolla innehållet - för då hade han lärt sig nåt av det.
*suck*

(och faktum är att jag SÅG flera av de här sidorna hos erik i början, men vissa kändes inte så svåra att hantera, andra såg jag bara vändas mot andra och ville inte föreställa mig att själv hamna ivägen för dem... jävla hormoner. och det värsta är att han fortfarande luktar ungefär lika gott! Benny och Lars slutade faktiskt lukta gott när jag tappade intresse för dem)

-----------------------------------------------------------------------------------------
På vägen till tunnelbanan imorse påminde jag mig själv om att komma ihåg att skriva ner att han väntat på att jag skulle erbjuda mig att hjälpa till att städa köket häromkvällen, när jag inte vågade mig in där för det stora åskmolnet över hans huvud. Jag tyckte att han kunde be om hjälp men det skulle han inte behöva hela tiden tyckte han.
Men jag ska säga ifrån när han gör fel?