Det här vågar jag inte alls

Jag gick omkring hela dan igår och bara försökte hålla ihop. Tanken på nåt annat, som att faktiskt släppa fram mina rädslor och allt som är osagt, fanns inte - jag har minimalt fotfäste och ingen som helst trygghet i allt som är osagt hemma.
Så egentligen vågar jag inte erkänna hur nära jag är att gå sönder, och att jag är rädd att göra det vare sig jag pratar eller är tyst.

Jag vågar inte titta på den bild av mig som Erik speglar just nu - men jag sneglar på den i ögonvrån och ser inget annat än en förstorad, förvrängd bild av mina värsta sidor, förstärkt av ett filter jag inte når och orörd så länge jag står paralyserad i mitt skraj-hörn.

Spegelbilder är viktigare för mig än vad jag tidigare tänkt på. Jag kan inte slappna av och vara mig själv om omgivningens speglar förstorar upp allt jag gör fel. Istället börjar jag tro på den bild jag ser och förstärker den i en ständigt nedåtgående spiral.
Jag måste försöka bryta det mönstret.
Jag börjar tvivla på min egen bild av tillvaron, och på relevansen i mina egna känslor, om personer som jag litar på speglar nåt annat.
Jag måste börja lita mer på mig själv, låta mig själv känna och tycka även om andra inte förstår eller håller med.

Jag vågar egentligen inte erkänna att jag just nu känner en stor sorg så fort jag hör på nyheterna om någon som blivit skjuten, misshandlad, ihjälslagen. Sorg över att det inte var jag (och jag ser att det inte är lilla rädda barn-kicki som känner det, utan den tonåriga melodramatiska. Men hon måste väl få finnas och känna hon med, även om jag talar om för henne att hon har fel).
Ge mig fysisk smärta hellre än det här!

Jag tänker lämna det här hörnet, men hur och när vet jag inte riktigt än. Kanske genom att skriva ner allt jag känner, snarare än att försöka berätta det i soffan på kvällen när vi bägge är aptrötta. Troligen och förhoppningsvis på ett annat sätt än att fysiskt skada nån - mig själv, honom, nån som bara råkar komma i närheten. Det var det enda, och föga kontruktiva, sättet ut ur mitt hörn jag kunde se igår. Så därför satt jag kvar.
Tyst. Ensam. Rädd.

Och imorse halv fem vaknade jag och kunde inte somna om, förrens halv åtta då jag bestämde mig för att unna mig sovmorgon till kl8.
*gnyff*