Kommunikationshjälp?

Jag har fastnat i ett mörkt hörn just nu, en nedåtgående, sugande jävla spiral till hörn. Jag är rädd för att vara här och rädd för att röra mig och bokstavligen för att göra nåt alls.
Erik och jag sa knappt ett ord till varandra igår - jag frågade om han ville fotoutflykta, han sa nä, sen var det ungefär tyst. På kvällen klädde han plötsligt på sig och åkte till Stefan och fikade.
När han kom hem städade han köket. Vilket behövdes.
Under bister tystnad. Vilket väl inte var lika nödvändigt.
Jag VET att han gått och väntat på att jag ska städa eftersom han tycker att jag borde märka när det passerar gränsen för när HAN tycker att det är skitigt. Jag har definierat det som stökigt men acceptabelt - de ytor där det inte stått saker har varit avtorkade och det har inte legat äckligt gojs i slasken = acceptabelt.
Det hade varit den enklaste saken i världen att bara säga att han tycker att det är dags att städa så skulle jag hjälpt till.
Precis som att jag SKULLE kunna säga till när jag tycker att råttburen blir för äcklig. Men gör jag det tar det tre dagar till innan han städar den och jag mår dåligt under tiden så jag städar, utan att tycka att det är nån större grej. Vi gör ju olika saker liksom. Jag tar råttbur, han småplockar.
Men det verkar inte som att han ser det.
Det verkar inte som att han ser MIG alls just nu. Han ser nån förvriden spegelbild av mig, där bara allt dåligt finns med. Och jag står här i mitt hörn livrädd för att röra mig fast jag vet att det är det enda sättet för mig att spräcka den där galna spegelbilden.

Älskade syster erbjöd mig igår att tolka åt oss, så att vi börjar lyssna på varandra istället igen för att bara prata förbi varandra. Att åka dit en helg och prata. Låter bra, men jag är för rädd för att föreslå det.
Vart tar jag vägen om han säger nej?