Bajsvalborg

Nä, idag är ingen bra dag.
Var på inflyttningsfest hos ett par kompisar till Erik igår, tråkiga människor förrutom ett par men de gick tidigt. Kvällens största samtalsämne var sprit - åh vad engagerad jag känner mig i det. Som vanligt när vi är ute tar Erik på mig betydligt mer än när vi är ensamma - jag tycker om det men blir samtidigt lite ledsen över att jag ska behöva reflektera över det (men DET är nog en sak som rätt mkt sitter i mitt huvud). Som vanligt när han är full häller han ur sig långa utläggningar som inte har nån annan poäng än den som personen han säger emot redan sagt sig ha från början. Den här gången avväpnade personen han argumenterade med (mot) med att de två säkert skulle kunna ha väldigt intressanta diskussioner ihop nån gång och jag kunde inte låta bli att vädja om att låta oss andra slippa dem! Alla som i tio minuter suttit och försökt fatta vilken poäng erik försökte komma till skrattade medhållande. Jag vågade inte kolla på Erik. Han blev skitsur tidigare under kvällen när jag apropå hans argumentationsteknik sa att han alltid ska ha rätt, och han vände sig till mig och tyckte att jaha, om vi ska vara såna så måste jag alltid avsluta mina argument ÄVEN om alla redan har fattat poängen och säger att de har gjort det (japp, det stämmer bra. Dels tappar jag tråden själv om jag inte gör det, dels kan jag väl inte veta att han verkligen fattat det JAG vill få fram om jag inte ens fått komma till MIN slutsats? Dessutom är han exakt likadan själv, vilket antagligen är varför det stör honom). Han påstod dessutom att han avbryter folk för att HAN minsann klarar av att prata och lyssna samtidigt, något jag påstått från första stund att jag oxå gör av samma anledning men jag får föraktfulla blickar när jag råkar avbryta honom.
*suck*
De här motsägelserna gör mig så jävla trött. Och han ser dem inte ens.

Igår när vi gått och lagt oss bad jag honom som vanligt rikta ner lampan när han läst färdigt - jag får den rakt i ögonen när hans huvud+bok inte är i vägen för den - och han riktade den åt alla möjliga håll utan att det blev bättre, glödtråden i spotten var fortfarande PRECIS i min ögonvrå. Så jag sträckte mig mot lampan - som är en klämspot med trasigt fäste - och puttade på den som vanligt, varvid jag får lampan i näven och ett suddgummi som aldrig varit där tidigare i knät. då hade han tydligen försökt sätta fast lampan på nåt klurigare sätt än tidigare, och blev grinig över att jag inte hade märkt det för han fattade inte hur man inte kunde känna att den satt fast helt annorlunda än tidigare (där landar vi alltid. Jag säger att jag inte noterat nåt, och han fattar inte hur man inte kan...). Vadå märka, undrade jag. Det jag märkte var att den LOSSNADE när jag puttade på den som jag brukar, den satt inte fast alls ju.
Fem minuters utläggning om hur man borde märka sånt följdes av en lika lång utläggning om hur spottar är särskilt känsliga när de är varma eftersom glödtråden blir varmare än vanliga lampor och blablabla (detta för att jag råkade tappa lampan när jag försökte sätta tillbaks den med det där jävla suddet) och på nåt vis smög sig ett stycke om varför man inte ska flytta bildrörsTV när de är varma oxå.
Till slut lessnade jag och talade om hur trött jag är på att allt alltid är mitt fel. Hade JAG satt fast lampan sådär och han inte märkt det förrens den lossnade hade det varit mitt fel som inte satt fast den tillräckligt bra, eller inte talat om för honom att jag gjort det. Då surade han över att jag uppenbarligen inte hör när han säger att nåt jag gör är bra. Jo, det gör jag visst det, men det tar väl inte ut alla gånger jag får skäll för saker han själv aldrig tar på sig skuld för?
Till slut konstaterade han bara att lampor ramlar ibland, och vi pratade och fnissade lite om annat innan han somnade och jag läste ut min bok.
Imorse hade jag fortfarande gråt kvar i magen och där har den legat sen dess. Jag förstår inte varför jag inte bara ger upp (eller jo, på ett sätt gör jag väl det. Jag VET att det här kan vara så mkt bättre, och jag försöker hoppas på det och vill ge det lite tid att svänga uppåt igen) - hur dum i huvudet är jag som stannar och känner mig som en idiot och mår dåligt? (Från andra hållet är det ovanligt modigt av mig att inte fly utan faktiskt försöka räta upp saker och ting, och låta mina känslor få räknas. Men är det värt det såna här dagar?)
Det är inte illa hela tiden, men jag känner mig så ruskigt liten och osäker hela tiden.

(imorse vickade Erik på en skål med yoghurtrester för att visa att råttorna inte varit intresserad av den, varvid yoghurten - som liksom skurit sig och blivit vattnig sådär som yoghurt blir när den håller på att torka in - rann ner på min fot och soffan. Återigen, hade JAG gjort det hade han suckat över att jag inte kollat på konsistensen på yoghurten, och förmanat mig att tänka ett steg till innan jag gör nåt. Jag var nästan lite sugen på att skälla på honom på samma sätt, men jag vill ju inte ha MER sånt, utan mindre. Istället konstaterade han bara att han inte visste att yoghurt betedde sig så, och hoppsan, och hämtade papper att torka upp det med. Och ja, det är väl inte mer med det? ÄVEN om jag inte kan fatta hur man inte kan se nåt sånt... *himlar med ögonen*)

Allt känns som en maktkamp och en poängräkning, och jag har ingen aning om hur poängen står.
Det är stressande. Och Erik "behöver ingen mer friktion i sitt liv just nu". Jag som trodde att reda upp missförstånd ledde till minskad friktion? Men grejen är väl att han inte ser dem som problem förrens jag börjar gnälla om det...
*trött suck*

Jag skulle behöva nån att kramas med just nu, nån som inte undviker att tala om att de tycker om och älskar mig. Jag minns inte när jag hörde det från Erik senast. Men folk envisas med att ha liv när det är valborg. Eller att som vanligt bo långt bort.

*läser igenom texten*
Jag förstår om man undrar vad jag gör som stannar kvar när man läser mina texter just nu - det gör jag med som sagt. Men det finns ju mer, har funnits åtminstone. Bra saker. Som jag vill ha tillbaks.
Om jag bara vågar lita på Oss igen...