Någonstans försvann jag. Eller så gick jag vilse. Jag tror snarare att det var så. Jag gick vilse. Jag vet dock inte när eller hur det hände, för plötsligt befann jag mig bara där; i snårskogen. Löv och träd och annan bråte som låg framför mina fötter och som gjorde att jag inte kunde ta mig fram på ett sätt som jag ville. Så jag började därför famla omkring och visste inte riktigt vad jag gjorde eller var jag befann mig. Kanske gick jag bara runt i en cirkel, men jag tänkte att skogen inte kunde vara så stor och att jag någon gång måste hitta tillbaka till den stora vägen igen. Eller åtminstone till grusvägen som jag vet leder till den stora vägen (via den lite mindre men dock asfalterade vägen). Så jag röjde bråte och försökte hålla undan grenar från att slå mig i ansiktet. Ibland stöp jag på ett stort träd som låg nedfällt över den så gott som igenvuxna stigen utefter vilken jag irrade mig framåt. Jag vet inte varför jag avvek från den stora vägen i första taget. Visst kan det vara trevligt att prova andra vägar ibland också, men det är inte roligt att gå helt vilse.
Mitt inne i skogen träffade jag så plötsligt på en person som försökte förklara för mig hur jag skulle ta mig tillbaka till den stora vägen. Tyvärr hade han ingen karta att ge mig, men han försökte i alla fall skicka iväg mig i rätt riktning, och han sa att jag skulle tänka på de självklara sakerna som jag kanske hade glömt bort, men som faktiskt kunde vara till min hjälp på vägvisarfronten. Och att lita på magkänslan, eftersom den ofta betyder mer än man kanske tror.
Sakta vandrade jag vidare, och det var lerigt och dant och jag önskade att jag hade haft gummistövlar på mig. Ibland så ringde jag lite i mobilen men eftersom ingen visste var jag var så kunde de ju heller inte dirigera mig i rätt riktning. Och på vissa verkade det som att de inte kunde bry sig mindre över det. Jaha, så du är vilse i skogen. Trist
Men du, attans vad det regnade hos oss idag! Vad är det för väder i skogen? Jag hörde att de sa på nyheterna att vädret skulle stabilisera sig till Valborg men att det ändå kanske
Jag tänker på personen jag träffat och försöker koncentrera mig på det han sagt, och provar att ignorera babblet från personerna i mobilen som ändå inte är till någon hjälp. Till sist verkade det som om jag i alla fall hittat en stig som var väl trampad på och som förmodligen leder tillbaka till den asfalterade vägen. Min väg. Jag hoppas jag kommer fram till vägen en sommarkväll, för då ligger solen lågt bakom det lilla berget och skapar skuggor på asfalten och jag kommer att känna mig som hemma. Och jag behöver inte frysa även fast jag har en kortärmad tröja på mig. Och så är det tyst och lugnt och endast några enstaka bilar hörs, på håll, och den somriga kvällsluften kommer att kännas ljum men daggfrisk i mina lungor. Åh vad jag vill kliva fram där och göra vänster om framför den gamla skolbyggnaden som står precist placerad vid den utfart där grusvägen möter den lite mindre men dock asfalterade vägen. Fast det är en bit kvar dit.
Innan jag kan nå dit måste jag nog också ta mig över en bro. Inte en stor bro, utan en liten träbro med grönmålade räcken som bara håller för och rymmer en bil i taget. Problemet är bara att jag är lite rädd för vatten och därför tvekar att gå över bron. Jag håller mig kvar på den sida där jag befunnit mig ett tag. Står där med ryggen tryckt mot stammen på en stor tall och kastar en och annan blick över på den andra sidan ån. Var det där som jag var förut, innan jag gick vilse? Var det där som jag trivdes så bra? Hur kommer det sig egentligen att jag kom vilse? Om jag stannar kvar här kan jag i alla fall luta mig mot tallen. Men i så fall blir tallen allt jag har. Å andra sidan kan det ju vara så att vägen på den andra sidan bron inte leder direkt till den stora vägen. (Även om jag tror att den gör det.) Det innebär kanske att jag kommer mer vilse, eller så kanske jag kommer att träffa på någon som kan leda mig rätt? Kanske någon som kan kliva ut framför skolbyggnaden bredvid mig och kan kisa mot kvällssolen säga att Åh vilken härlig sommarkväll! och Åh vilka härliga skuggor som avtecknas mot vägen!.
Fast tänk om det inte blir så. Kanske ändå bäst att göra en koja i stammen på den stora tallen och bosätta sig där. Då har jag ju i alla fall skydd mot regnet och jag kan äta av blåbären som finns strax utanför (det blir aldrig vinter här). Å andra sidan kommer jag ju då, tekniskt sett, att alltid vara vilse. Alltid veta att jag inte kommit riktigt hem (även om tallkojan kan ha sin charm).
På ena planhalvan:
En schysst koja i en tämligen stadig tall, och blåbär precis runt hörnet (så jag behöver inte svälta). Fast det är som sagt var mitt i skogen och jag vet inte riktigt i vilken riktning det riktiga hemmet ligger (om det nu finns något sådant). Och sådär, mitt i skogen, kommer jag inte att få betrakta kvällssolen framför den gamla rödmålade skolan.
På andra planhalvan:
Ja du, för att du ens ska ta dig hit så måste du ta dig över bron. Good luck with that. Du tror att vägen över bron kan vara den rätta, men den kanske inte alls är det. Det kan hända att det finns en kunnig och erfaren vägvisare på andra sidan bron, men det vet du inte heller. Men hittar du rätt så kommer du, i framtiden, att kunna ta de sista knastrande stegen på grusvägen innan du kan vända ditt ansikte mot kvällssolen och påbörja vänstersvängen runt knuten på skolbyggnaden.
Magkänslan säger att vägen över bron är den väg som jag bör ta, men förnuftet säger att jag ju faktiskt inte vet exakt vad som väntar bakom bron, och att det där är bättre att stanna i tallkojan och käka blåbär.
- Om jag skulle erbjuda dig lycka nu skulle du i så fall tacka ja?