Det är nästan tomt här på kontoret. Jag tror att det är jag och två till som fortfarande är kvar. Jag hör dem i korridoren. Jag känner mig lite trött och oengagerad, och skulle mer än gärna slänga mig på min cykel och cykla hem. Men i stället har jag just ätit en tallrik mellanmålsyoghurt och ska om c:a en timma befinna mig på en kurs. Missförstå mig rätt jag gillar kursen men just nu lockar hemmet och soffan väldigt mycket
- Vi ses om ungefär tre timmar, soffan!
*****
Tid: imorse
Plats: här på kontoret
Scenario: jag kommer inspatserande här på jobbet på morgonen och ser att den kollega som varit annorstädes under ett par veckors tid är tillbaka och jag tänker att jag ju måste säga hej nu när kollegan är tillbaka.
Mea: Men hej! Är du tillbaka nu!
Kollegan: --- (= tystnad)
Jag går vidare in till mitt kontor. Visst ja. Det här är ju kollegan som inte hälsar på morgonen (och knappt ens säger hej då på eftermiddagen heller). Hur kunde jag ha glömt det under dessa veckor, alternativt hur naiv (?) får man vara när man tror att en person, som alltså inte varit här på kontoret på ett tag, faktiskt skulle möta min blick och säga hej till mig också?
Na ja.