Jag förstår verkligen inte de som säger att antidepp är avtrubbande, att man går omkring i en dimma och inte känner något. Jag vill inte underminera någons upplevelser, men JAG kan inte fatta det. Det är en sak att hävda det om man själv känner att det är så, en annan när det liksom blir ett argument för att inte äta medicin: "Nej, då stänger man ju bara av sig, det är bättre att känna."
För mig fungerar det inte så. Inte alls. Innan jag hittade medicin som fungerade var jag snarare mer avtrubbad. Och om jag överhuvudtaget hade känslostormar så inte fan var det uppåt. Det var inte länge sen jag satt hos psykologen och förtvivlat försökte komma ihåg när jag var glad senast. Jag kunde ha roligt, men glad? Nä. Nu däremot kan jag vara glad ibland. Livet är inte bara sol och lyckopiller är det absolut inte men jag tar mig ur sängen och jag vill göra saker (bara det!). Botten är höjd och förstärkt och även om dalarna kommer ibland så tar jag mig upp lättare. Igår till exempel var en skitdag och jag grät mig igenom eftermiddagen och svor för att jag mått bra så länge och plötsligt ville jag dö och göra mig själv illa igen. Hade det varit som förut hade det där fortsatt, grott i mig, gett tvångstankar, hängt över mig som en jävla dimma. Istället vaknade jag imorse och kände mig okej igen. Problemen är inte borta, men de är fan så mycket lättare att stå ut med när jag får ordentliga andningspauser mellan varven.
Och skulle någon fråga när jag kände mig glad senast, kan jag svara nu.