struktur del2

Jag borde verkligen äta nåt men det finns inget hemma som känns som att det inte skulle komma upp igen. Nyponsoppa vore gott, eftersom det var vad min mamma alltid gav oss när vi var magsjuka som barn. Trygghet i matform.

Vad är det jag har stoppat undan och inte tittat på under så lång tid?

Mycket handlar om mitt förhållande med Erik, helt klart. Det jag skrev i förra texten, att jag inte vågar ställa krav och ta plats eftersom jag alltid känner mig kritiserad när jag gör det (och så får jag ju så klart skit för att jag INTE gör det oxå, för ingen vill ju behöva känna sig som den drivande personen hela tiden). Eller ännu värre, när jag väl gör det och inte får nån respons alls. Erik är definitivt inte så lätt att kommunicera med som han tror. (Själv har jag aldrig haft några såna vaneföreställningar om mig själv. Jag är skitsvår att nå fram till om man försöker från fel håll).

Parallellen med David som dök upp skrämmer som fan. Jag vet verkligen inte om jag ska fly eller kämpa mot den.

Att hela tiden känna mig bedömd och måttad tär - men jag vet inte hur jag ska komma runt det.

Vi behöver mer VI, ett gemensamt liv istället för två någorlunda parallella. Det händer inte så mkt i mitt liv som jag kan involvera Erik i (annat än att jag försöker få med honom på bio när jag går med Toni, men han bangar alltid av en eller annan anledning). Han bryr sig inte om råttföreningen. Jag bryr mig inte om motorcyklar. Jag väntar på ett tillfälle att be honom att inkludera mig i sitt nya engagemang i kinkyscenen, jag vill inte bli exkluderad om han börjar hänga på Borgen (mentalt har jag redan stålsatt mig för bortförklaringar och skuldbeläggning på det området, känner jag när jag tänker på det. Det är galet att jag känner så - inte undra på att jag inte kommunicerat när jag knyter mig redan på förberedelsestadiet!).

Sen behöver jag nåt nytt att brinna för. Jag är trött på det mesta just nu, inget känns nytt och kul och bra. Men passioner växer inte på träd, jag vet inte var jag ska leta.
Praktiken kändes så bra, så rätt. Inget har förändrats där sen förra gången men jag brinner inte på samma sätt nu. Kanske för att jag inte har energi för det - jag hoppas det. För tankemässigt VET jag att det är ett toppenställe med fantastiskt klimat mellan kollegorna och precis såna uppdrag jag tycker om (visionerande, spekulerande "om det som händer härnäst HÄNDER, vad händer sen?"), inget tråkigt förvaltande och drift av skarpa tjänster. Jag vet det, men känner inget. Jag bara väntar på att de ska komma på att jag är en bluff och går omkring och känner mig som att alla andra kan mycket mer hela dagarna.

En sak som jag tror fick upp Eriks ögon lite för hur mycket jag faktiskt stängt av, var när jag talade om för honom att jag inte saknat Ulrika (NU saknar jag henne som fan och då är hon inte online!). Jag har haft lite dåligt samvete över att jag inte prioriterat henne på länge (men de känslorna har snabbt stoppats undan tillsammans med allt annat) men jag har inte SAKNAT henne, jag har inte känt att det varit ett hål nånstans där hon borde vara. Så pass?... uj. tror jag eriks svar på det var.
Ja. Så pass.

Jag har ingen bästa vän just nu. Jag har inte anförtrott mig åt någon, inte ens mig själv. Jag vill börja berätta allt allt ALLT för Erik igen - men jag är så rädd för att känna mig ännu mindre och mer värdelös. Och jag vill ha tillbaks Ulrika i mitt liv. Jag vill våga se det hon visar mig, för där HAR jag faktiskt inget att frukta - hon älskar mig villkorslöst.

Ser jag till bit för bit, och känner efter i stunden, så verkar det inte så hopplöst. Det är när jag ser hela den stora högen med samlade undantryckta rädslor som jag vill ge upp, det är när min hjärna börjar extrapolera vad Erik kommer säga och tänka och tycka som min kropp skriker och jag bara vill dö för att slippa allt.

Jag borde ge honom alla privata texter jag skrivit här, men hur släpper man nåt sånt i knät på nån?