Är det vuxen jag blir?

Jag har gått omkring de här dagarna och önskat att min kropp inte reagerade så kraftigt på alla känslor och insikter - jag mår verkligen fysiskt dåligt, typ influensa; stickningar och domningar i huden, en huvudvärk som inte är av denna värld, illamående, diarré. Allt toppat med en molande ångest. Och flyktkänsla. Igår trillade det på plats - jag minns inte om det var när jag pratade med Anni eller efter det. Men - det är inte ALLS själva känslorna och allt som samlats på hög som får min kropp att reagera som den gör. Det är min instinkt att fly, och det faktum att jag trots att varenda fiber i min kropp SKRIKER åt mig att springa, gömma mig, dö, göra illa mig ändå sitter kvar och biter ihop - det är DET som gör att jag känner mig fysiskt sjuk. Det är där ångesten sitter.
*andas ut*
Det är fortfarande jävligt jobbigt att må så här, men det känns lite lättare att hantera när jag förstår varför. Tror jag. Jag VILL verkligen fly. Jag vill göra illa mig själv för att det är en smärta jag kan hantera och känner mig trygg i. Att inte göra det är ett jävligt stort steg och jag borde vara stolt över mig själv - men just nu är jag lite för upptagen med att bara hålla ihop och stanna kvar för att riktigt uppskatta det.

Jag ser plötsligt allt jag inte gjort, allt jag blundat för och låtit bero, eller låtit nån annan reda upp. Det skulle jag oxå vilja gömma mig för - jag kan inte dra tillbaka tiden och göra om det, göra det bättre den här gången. Jag vill inte se mig själv sån. Men det enda jag KAN göra, och MÅSTE göra, är att fortsätta hålla ögonen öppna och göra mitt bästa för att vara den människa jag vill vara, den jag vill bli älskad för att jag är.

Jag vill bli vuxen, äntligen.

Under den här tiden jag varit avstängd har jag visserligen skapat ett par nya relationer med jäkligt bra människor, men jag har samtidigt stängt ute såna som redan fanns, för att jag varit rädd för att se deras bild av mig (eller egentligen, den bild JAG inbillade mig att de hade, en bild där jag dömde mig själv allt för hårt och tog på mig ansvaret för allt möjligt jag inte borde bära). Det är en av många saker som ter sig ganska absurd nu, när jag tagit några steg tillbaka och tittar på det ur en annan vinkel. Jag har inte ens reflekterat över att älskade systerskapet saknats mig förrens jag plötsligt KÄNDE det stora hålet efter henne häromdan. Det är vidrigt, för hon är en av de bästa människorna i mitt liv. Jag talade om det för henne igår och jag är så innerligt glad att hon fortfarande finns kvar, att hon älskar mig för den jag är även om hon hade gett upp mig.
Samma sak med Erik. Jag har varit så liten och rädd att bli bedömd och poängsatt att jag istället gömt mig och inte vågat göra nåt. Det vansinniga är att jag nånsin trodde att jag inte skulle synas ändå. Det har påpekats för mig, men först nu förstår jag. Varför ska jag vara en sån jävla idiot ibland?

Nu kommer den svåra biten. Att hitta en lagom takt att gå vidare med det här. Jag KAN inte rusa iväg och försöka fixa allting samtidigt, och jag kan inte gömma mig igen hur gärna jag än vill fly. Jag måste börja lita på mig själv och mina känslor, och på att jag har rätt till dem och kan lägga fram dem utan att känna mig bedömd, eller dömd, utan bara accepterad och lyssnad på. Det borde inte vara så jäkla svårt men just nu är det så. Jag behöver en stor dos tillit - till mig själv, till vårt förhållande... var tankar man sånt?

*gaaaaah* Förändring ÄR rätt häftigt, men inte förrens jag tagit mig igenom till andra sidan. =(