försök till strukturering

Vad är det för fel på mig?
Det är den centrala frågan i mitt huvud just nu. Även om PK-centrat nånstans i bakhuvudet säger att det inte är nåt fel alls på mig, jag behöver bara lite andra verktyg och metoder att hantera världen med. Men det är bara skitprat, det måste vara nåt fel på mig. Jag HAR verktygen, men kan inte använda dem. Jag har människor som älskar och lyssnar på mig men jag pratar inte med dem.

Det som triggade gråten imorse var en insikt/känsla som var jävligt tung. Jag har inte varit i ett förhållande som förmått mig att känna mig så värdelös sen David i Västerås. Och där gick jag rejält sönder till sist, för att jag inte fattade. Och jag är livrädd för att det är samma sak här. Att det inte finns nåt sätt att lösa problemet annat än att lämna. Och det vill jag inte, för det här KAN bli så bra. Eller kan det?
I höstas berättade Erik att han kände det som att alla bägare på hans sida av förhållandet (tänk plus/minus - att få ut mer än man ger i ett förhållande) var tomma, att han bara gav och gav men inte fick nåt och nu var det tomt.
Jag tror det var där nånstans jag stängde av ordentligt. Av ren skräck för att göra FEL saker slutade jag göra alls, och lät bli att se och känna efter när jag gjorde nåt. Och sen dess har jag känt mig ständigt iaktagen och bedömd, och så fort jag gör nåt galet (och lets face it, galna saker gör man hela tiden! Eller jag åtminstone.) och han påpekar det ser jag de där ekande tomma bägarna framför mig och panikar lite till (och gör ännu mer galna saker, troligtvis). Jag vågar inte säga när jag tycker att han gör fel, för han har alltid ett exempel på att jag gör nåt värre, eller bollar tillbaks det på nåt annat vis. Han som alltid säger att han är öppen och vill utvecklas och VILL att man talar om när han är inkonsekvent så att han kan ändra på sig. Jag antar att han tror på det, men det har tappat lite trovärdighet i mina öron. Min retorik är tyvärr inte lika bra som hans så jag når sällan igenom hans försvar.
Nåt som gör rätt ont just nu är att han visserligen strök mig över håret i soffan igår och propsade på mat (även om det slutade med att jag åt två tunnbrödbitar och en halv kopp te) men hans energireserver är lika tömda som mina och han verkar ha bestämt sig för att inte prioritera om nåt i sitt liv bara för att jag mår skit. Jag hoppas att jag skulle agera annorlunda. Jag skulle åtminstone förklara att jag MÅSTE göra det och det, men SEN har jag tid. Jag frågade honom på vägen ut ur dörren imorse om han trodde sig ha lite tid över i helgen nån gång så att jag kan släppa och bryta ihop lite och istället för ett självklart ja kom först en massa om att han inte hade allt planerat i huvudet och nu måste han till jobbet och motorcykeln och Benke och blabla - men det är väl klart att det blir lite tid nånstans, det är ju en lång helg. Åh, jag känner mig så prioriterad. (Nu domnade mina händer bort igen oxå. Jippi) Jag har verkligen värsta paniken över att redan ha förlorat Erik, utan att han har sagt nåt. Jag bara VET att nånting av betydelse hänt, helgen när Ulrika var här och tog med honom på en Borgen-träff tror jag. Det finns en glöd i honom som jag inte sett på länge, men han delar den inte med mig. Och att Ulrika vet om det och inte jag känns fruktansvärt - även om jag vet att hon aldrig skulle "skvallra" om saker åt nåt håll mellan mig och Erik.
Men det är spekulationer, en magkänsla. Men såna brukar inte ha fel. Och det känns nog nästan värst av allt ändå, för om den har rätt är Erik inte alls så rak och ärlig och öppen som han senast igår minst två gånger sa sig vara. Må jag ha fel. Och om så inte är fallet lär det väl visa sig, när jag samlat mod att fråga.
Men just nu - snälla, låt mig dö. Eller åtminstone sova.
Så här ska det inte vara.
Kan man nolla tillvaron nånstans, börja om från början?

Erik ondgör sig emellanåt över sina ex och alla fel de gjorde och jag har redan från början tänkt "vad kommer han säga om mig, om vi gör slut?". Jag kommer vara fyraåringen, som inte tar ansvar, bara gråter och smiter undan hela tiden, aldrig kommunicerar och bara tar och tar och inte lever upp till alla bra saker jag sa i början av förhållandet.
Jag känner inte att det är en helt rättvis bild, även om jag kan SE den i hans ögon...
HAN kommer å andra sidan vara mannen som tror att han har större självinsikt än han har. Som aldrig kan lyssna och bara visa empati utan att vända samtalet till sig själv och hur bra han är på att lösa sina problem (så vad gnäller folk över, det är ju bara att...).
Han skulle vara pojkvännen som var så fruktansvärt bitter över alla fel hans föräldrar gjorde, att han inte såg hur deras mönster återspeglas i sig själv.
Och som aldrig såg hur liten han fick mig att känna mig. Som jag aldrig vågade ställa krav på eftersom de slängdes tillbaka på mig med fördubblad styrka. Som jag knappt vågade ställa in saker på fel ställe i kylskåpet för, eftersom till och med en sån skitgrej fick mig att känna mig dum.

*tar ett steg tillbaks för att få överblick*

Det där låter ju helt absurt!
Och värst av allt är att det känns som att allt ÄR mitt fel. Även om jag plockar ur diskmaskinen oftare än han, är den som vanligtvis städar råttburen och gör rent handfatet, är jag lat, slarvig och oansvarig för att det är han som plockar upp papper kring råttburen och för att jag har en tendens att kladda ner smörkniven (och glömmer att tala om när jag inte orkar diska nåt, för talar man om det är det visst helt ok. Den oskrivna regeln har jag börjat lära mig)

Fan, det finns ingen TID och PLATS för mig att krisa, eller att bearbeta allt. När Erik kom hem igår höll han om mig ett tag, och bad sen att få "landa", komma hem mentalt. Sen var det mat och soffa och bägge var jättetrötta och jag orkade inte börja prata. Jag talade om för honom att det finns en sak jag saknar med distansförhållandet - varje gång vi pratade i telefon så sa han att han älskar mig. Det har jag inte hört på evigheter nu (han har sagt att han minsann redan från början talat om att han inte är en sån person som slösar med de orden så att de förlorar sin mening. Och visst, det berättade han. Men likväl SA han det varje gång vi pratade i telefon, flera ggr/vecka). Erik replikerade med en snarkning - han somnade. Imorse när jag frågade honom när han har tid, sa han att igår i soffan hade passat utmärkt.
Ja, eller hur?

Varför är det bara jag som kan göra fel?