Raserad fasad

Min mage har helt sagt upp sig tror jag - eller så jobbar den FÖR mycket, snarare... *urlakad*
Så länge jag sov kändes allt bra, men typ två minuter efter att jag vaknat började fem miljoner tankar susa omkring i ett suddigt töcken som snurrar ihop mitt inre och evakuerar min mage och jag gör mitt bästa för att trycka ner ångesten i min hals (vilket ju inte gör magen bättre direkt) och samtidigt som jag gör det har jag tanken att det ju är precis vad jag INTE ska göra eftersom det var precis sånt som ledde fram till det här men jag orkar inte bryta ihop just nu när ingen har tid att vara här och hålla ihop mig. Jag tänker inte ens försöka åka till kontoret idag, inte när jag mer eller mindre vaknat gråtande och måste springa på toaletten var tionde minut. Jag skulle verkligen vilja ha nåt annat att fylla mitt huvud med än "vad är det för fel på mig?" och "VARFÖR är det fel på mig"-tankar, men det är väl lika bra att ta tag i dem. Men jag vill ha nån här som stryker mig över håret och talar om för mig att allt kommer gå bra, att VI kommer jobba oss igenom det här, att jag har stöd och kärlek och inte är helt jävla dum i huvudet även om jag känner mig så just nu.
Och jag vill fly fly fly fortfarande, men jag ska inte. Jag ska banne mig bli en hel och bra människa om det så dödar mig på kuppen (snälla, döda mig nu!).