Hemkommen - kort rapport

Jag är hemma nu, efter att ha frusit och mått illa på kontoret hela dan (jag fick klart ett layoutförslag, sparade en jpg och sen råkade jag spara över originalfilen. Fan. Nåja, det går nog fort att göra om... bleh). Erik har inte kommit hem. Han är på Claes Olsson och köper spännband för en motorcykel han ska köpa och hämta imorgon. Där ser man.

Jag vill fortfarande fly. Men det är ju här jag vill vara. Jag vill dö. Men jag VILL ju vara, så det vore en dum grej. Jag vill åtminstone spy för att få ett slut på det här illamåendet, men inte ens det kan jag. så jag vaggar mest omkring och gråter, för jag har inte hittat nåt hörn av lägenheten som känns bra att sitta i. Jag är så jävla less på att vara rädd, att inte känna mig tillräcklig, att inte våga ifrågasätta, inte känna mig hemma och trygg. Inte ens kontoret känns klockrent just nu, jag vill fly därifrån oxå, innan de kommer på att jag bara är en bluff.

Erik och jag pratade en massa när vi just träffats, om hur vi ville att ett förhållande skulle vara. Han tycker, med viss rätt, att jag inte levt upp till det. Jag har gjort mitt bästa, men avstängd som jag varit har jag inte haft så mycket att ge. Han påstår att han varit rak och ärlig och inte är mer eller annat än det han visar och jag tror att han tror på det. JAG känner däremot att det finns saker han håller från mig - känslor, önskningar, händelser. Saker jag känner mig exluderad ifrån och inte vågar fråga om. Jag antar att det är likadant för honom (med skillnaden att jag inte ens berättat saker för MIG). Men det är en av sakerna jag är rädd för att ta upp. Han kommer gå i försvarsställning och tro att jag lägger hela problemet på honom, när det inte alls är så jag menar (och jag försöker att inte dra förhastade slutsatser om vad han KOMMER eller inte kommer att säga, för det kan bli så galet. Men jag har ju försökt tidigare).
Jag är rädd för att närma mig både Erik, Ulrika och Paula - personer jag varit öppen med tidigare, som känner mig och som ofta ser mer än jag själv vill se. Men jag vill inte förlora nån av dem. De hänger dessutom ihop, så det skulle vara svårt att hålla kvar alla om ens en föll bort.
Jag vet inte riktigt än vad det är jag är rädd för att se genom deras ögon - men jag vet att jag inte vill låta dem spegla mig, för jag VILL inte se. Och jag kan inte blunda (jag har sen länge gett upp det där med "kort" som står i rubriken, om nån undrar).
Jag VET ju att de ser mig, trasig och rädd som jag är just nu. Så det är rätt lönlöst att gömma sig, egentligen.
Jag brukade tycka att det var skönt att Erik och Ulrika såg rakt igenom mig.
Nu är jag mest rädd att de inte älskar det de ser.