Skitjobbig text

Jag hatar insikter, precis när de kommer. Eller är på väg att komma, jag är inte där än.
Men jag vaknade imorse och SÅG äntligen - insåg - att jag gått omkring och blundat, varit avstängd, inte varit hemma i mitt eget huvud. Jag vet knappt själv vad som händer där inne, för jag har inte lyssnat, jag har suttit ihopkrupen i ett mentalt hörn och hoppats att allt ska kännas bra nån dag så jag vågar kliva ur mitt hörn. Men imorse såg jag mig själv i hörnet och där kan jag ju inte sitta!
Men just nu, hela morgonen - ont i magen, illamående, stickningar och domningar i huden, jag vill fly fly fly. Tillbaks till hörnet, tillbaks till att blunda. Men så kan jag inte ha det, jag vill inte leva så. Alltså skriver jag det här, så kan jag inte bara krypa tillbaks. Jag måste våga möta mina nojor, rädslor och skuggor om jag nånsin ska komma nånstans, och det vill jag. För det där hörnet är inte så charmigt egentligen. Och det är ensamt, för jag släpper inte in nån. Inte ens mig själv.
Jag påstår inte att det här är nån stor nyhet för mig, jag VET att jag stängt av. Jag har sett det när andra påpekat det för mig.
Men jag har inte känt det (det är ju hela meningen med att stänga av liksom!). Nu kommer allt avstängt på en gång, i en stor ostrukturerad hög och jag har ingen urskiljning alls på vad som är vad. Än. Bara domningar och stickningar och illamående och rädsla. För att känna, för att inte känna, för att stå kvar, för att gå vidare, för att förändras, för att förbli densamma.

Och nu ska jag försöka jobba.
Heja.