Alltid så sömnig. Jag minns inte ens när jag kände mig utsövd senast. Det hade varit mer förståeligt om jag jobbade och behövde kliva upp tidigt om morgnarna. Men det gör jag ju inte.
Igår var jag till den stora staden. Det var fint, träffa Nina för första gången på länge och sedan lite öl med en annan god vän. Trevligt, bra, men samtidigt så galet smärtsamt. Jag kan inte ens peka på vad det är, det är nog det som INTE är som gör ont. Allt är fint och roligt och trevligt men när jag åker hem så är allt jag kan tänka på att jag vill inte leva om mitt liv ska vara så här (och det har absolut ingenting att göra med de jag träffar, herregud, det är bara... jag). Och den tanken gör ONT.
En möjlighet till jobb har uppenbarat sig. Det är frestande men kanske inte det bästa i längden. Vi får se.
Jag har slutat ha långärmat. Jag orkar inte bry mig längre.