Det jag inte kan förändra
kan jag acceptera
och det jag kan acceptera
är redan förändrat.
Så sjunger Tomas Andersson Wij i
Tommy och hans mamma och jag har tänkt att det är väl lite cheesy, lite pretto, lite fånigt och inte har han särskilt rätt heller. Till idag, då jag plötsligt insåg att det är exakt den tanken som har virvlat omkring i mitt huvud sista tiden. Att jag kan förändra mig genom att acceptera mig. Tompa, alltså.
Ändå sitter vi runt bordet
dukat med allt det bästa i världen
och några tar vad de vill ha, medan andra
inte förmår att lyfta armen.
Jag har sagt det förut, men om alla kristna var som Tomas Andersson Wij kunde jag också tänka mig att bli religiös. För övriga anledningar till att jag inte har gått ur Svenska kyrkan trots att jag inte är troende kan jag hänvisa till
hj.
Annars är jag lite mer väck än vanligt idag. För det kan bli så ibland att man är jättetrött men när man går och lägger sig är det helt omöjligt att slappna av och ännu mindre somna. Och när en Atarax inte funkar så tar man en till. Och då somnar man och drömmer en hel film där man är en huvudperson som är en liten mobbad tjej som ibland får konstiga attacker som visar sig vara styrda av en man i ett vattentorn och attackerna får henne att tillsammans med några andra gå ut och mörda en halv by och sen kommer polisen men även hennes pappa som har lyckats lista ut hur det hänger ihop och hon kommer undan och sen visar det sig att hennes mamma inte är hennes riktiga mamma vilket var tur för den hon trodde var en elak en. Och sen blir blir hon undersökt av massa läkare och sen jagas de av zombies i ett högt hus men till slut blir allting bra och alla lever lyckliga. Sen vaknar man tjugo över elva med huvudvärken som ingenting i världen biter på och sen har det plötsligt gått en hel dag och ingenting har man gjort idag heller.
Fast jag har hämtat ut biljetterna till Sigur Rós. Hoho.