Vaknar och finner mig, trots huvudvärken, vara på ett riktigt gott humör. Det känns märkligt. Jag ringer två samtal som jag skjutit upp utan att angsta det minsta, jag hittar roliga jobb inom det jag utbildar mig till på platsbanken (bara för att reka, alltså - jag är ju inte klar förrän om ett och ett halvt år). I och för sig har jag inte pluggat, men jag har fikat semla med en kamrat och när jag gick hem hade det slutat regna och solen tittade fram och sol tycker jag om.
Nog känner jag att det vibrerar strax inunder och jo, det skulle kunna tvärvända närsomhelst (eller så är det jag som brasklappar omedvetet). Men ändå. Man ska hålla hårt i de bra känslorna. Och det är onekligen något fel när man är ovan dem...
Fast mina händer darrar mer än någonsin och muskelryckningarna blir fler och fler. Obehagligt är bara förnamnet (plus att jag känner mig som en mentalpatient, vilket jag iofs är, haha).
Nyheten i the neverending medicinstory heter sen igår Doxyferm. Nu jävlar ska här bli bakteriemassmord.