Haha, det här med vanor och ovanor är ju det roligaste på länge. Jag tycker att det är ofantligt underhållande med andras konstigheter och kommer på fler och fler av mina egna. Så jag ger några bonusovanor:
* Som jag skrev i hj:s kommentarfält på ord så MÅSTE öppningen i påslakanet (om den sitter på kortsidan) vara neråt, vänd mot fötterna. Och öppningen på örngottet ska ligga nedåt, mot madrassen.
*Jag sorterar maniskt in skivor i bokstavsordning, samt kronologiskt. Likaså mina skönlitterära böcker. Fakta/kursböcker är det svårare med. De står i någon sorts ämnesordning. Faktum är att jag inte helt har förkastat tanken att ställa dem efter SAB-systemet (nörd).
*Jag fäller alltid ner toalettlocket efter mig (senpåkommen vana, vilket förvirrar alla när jag är hemma hos mina föräldrar eftersom locket aldrig fälls ner där).
*Jag måste som sagt städa om jag ska byta lakan, men däremot byter jag faktiskt inte lakan särskilt ofta. Efter ungefär tre veckor brukar jag tänka att nu borde jag byta, men då ska jag alltid snart ha mens så att det är lika bra att vänta en vecka till... Däremot blir jag galen när jag bor utan tillgång till balkong så att jag inte kan vädra sängkläderna samtidigt som jag byter lakan (nu förväntar jag mig ytterligare några förskräckta kommentarer).
Men nu tappade jag orken.
I morse vaknade jag av att telefonen ringde, och samtidigt som jag satte mig upp för att sträcka mig efter den kände jag den där MonsterHuvudvärken som har jagat mig senaste dagarna. Efter två panodil, två koppar kaffe samt promenad till och från stan har den inte förbättrats nämnvärt. Jag funderar på om det är bihålorna som inte är riktigt bra (jag tror det är så) eller om det är spänningshuvudvärk. Det känns ungefär lika.
Jag var även hos farbror doktorn. Dagens dom är ett medicinbyte, så nu ska jag successivt sänka den gamla samtidigt som jag sätter in och successivt höjer den nya. Mitt värkande huvud är förvirrat. Och levern gnäller lite. Och den nya medicinen är dyr.
Igår var jag och såg Stolthet och fördom. Den var bra. Jag var lite skeptisk innan, och tyckte att mr Darcy såg för pojkaktig ut på affisherna. Fast han tog sig. Och min romantiska ådra letade sig upp och gjorde mig tårögd när mr Bingley gick ner på knä för Mary. Det var ganska oväntat. Nu vill jag ha en egen mr Darcy. Eller möjligen ett maraton med teveserien.