Astmabruden

Jag är utmanad men orkar inte svara än. Jag har massor av egenheter men jag måste klura lite mer först.

Jag har varit i the big city i ett par dagar och bott hos kära, kära Pocksan. Vi har softat, träffat Nina, ätit god mat, varit på chokladcafé och så vidare. Saker har varit jättebra MEN jag har haft sån fet astma och det har varit sjukt jobbigt. Jag är inte van vid att ha problematisk astma. Jag är van vid att behöva ta min bricanyl en gång om dagen ett par veckor under våren. That's it. Men nu har jag varit lite dålig då och då sen i december och senaste veckan har det eskalerat. I Stockholm fick jag ta akutmedicin kanske 15-20 gånger per dag och var ändå ganska påverkad av astman. Sånt här sätter igång mig och mina tankar REJÄLT och jag skenar iväg i värsta tankekedjorna i stil med "åh nej ska det vara såhär nu? Jag kommer aldrig att kunna åka till stan mer. Och hur blir det med London?"
och varvar upp mig gör jag och till slut vet jag inte var astman slutar och var panikångesten tar vid. Och biverkningarna, hjärklappning och muskeldarrningar, är jobbiga och gör mig trött och till slut får jag nästan torgskräck och det blir en ond, ond cirkel där jag tänker "nä jag kan inte gå ut för då får jag astma" och när jag väl kommer ut känner jag efter jättemycket.

Fast alltså, astman är ingen inbillning. Men det är ju inte så lyckat att ha ångest-tendenser. ALLT har satt igång mig i helgen. Parfymer, avgaser, lukten i tunnelbanan, spolarvätska, gummisulorna på mina nya skor. Trycksvärta på nya tidningar. Och just det där får igång mig - jag tror nog egentligen att man KAN hålla det i schack med bättre underhållningsmediciner men samtidigt blir jag tvivlande och tänker på de värsta fall jag har hört om - och tror att jag ska hamna där också. Att jag ska reagera på ALLT, trots starka mediciner. Att jag inte kommer att kunna åka till London. Att jag kommer att bli en fånge i mitt eget hem, sittandes på en stol, ständigt flåsande.

Det känns som en enda härva. Jag vet att jag måste söka vård och att jag förmodligen kommer att få bättre mediciner och hålla det under kontroll. Men fram tills dess kommer jag att oroa mig. Sån är jag.

Att vara borta är nyttigt på ett sätt - jag och min man lever ett sånt liv att vi är väldigt nära varandra, väldigt täta. Vi hinner inte sakna varandra. Nu när jag har varit borta kände jag hur otroligt mycket jag saknade honom. Det kanske låter osjälvständigt och så må det vara. Jag har känt mig halv, avskalad, min älskade man som ska sitta ihop med min ena axel har inte suttit där och det har också förstorat ångesten. Tågresan hem var skön och att komma hem till mina tre prinsar och återigen bli Fantastiska Fyran var ju underbart.

Men ångest och astma är oskönt. Det kan jag konstatera.