Äj wöss wölking with ö ghöst

Jag hade nästan glömt att januari är en ångestmånad. Men igår kom det med full kraft. Pang så borrade sig ångesten in i bröstet som en projektil. Eller ville den kanske komma UT ur bröstet? Jag vet inte. Det var jobbigt. Kroppsångest, vem-är-jag, blablablablabla. Jag var hyper och grät och satt och msn:ade med London och det var jätteskönt att ha ångest ihop istället för ensam och jag kunde sätta ord på alla känslor.

Känslig för allt möjligt. Alla sorgliga saker känns dubbelt sorgliga. En sån sak som att vår bruna soffa är förpassad till övervåningen gör mig sorgsen. Igår satt jag i den ett tag och grät nästan när jag kände att "fan, den ÄR skönare och bättre" och så sörjde jag den, fast den finns kvar. Ektorp är bra och snygga men de är så basic och normala, Den bruna är liksom the King. Den är så skön och bra att jag vill ta en filt och bosätta mig i den.

Idag har varit en bra dag trots nyförkylning och ångest: jag och stora pojken åkte själva till stan och gjorde bara roliga saker. Det var mysigt. Vi åt på pizzeria och handlade leksaker med sparbössepengar, samt var på en aktiv rolig barnutställning. Det var fint att få spendera lite tid ensam med honom, min storpojk som är så rolig att prata med. Min roliga kille. En dag helt nyligen hörde jag hur han sjöng "i wöss walking with the geooust", perfekt uttal, då har han snappat upp det från en blandskiva där den låten är med ("walking with a ghost" av Tegan and Sara). Det var så otroligt roligt att höra honom. Låten är dessutom skitbra.
På stan fick jag jobbig astma som höll i sig ett tag. Sen sög jag i mig tre doser bricanyl på raken och det hjälpte till slut.

Jag kom att tänka på den här tiden fast 1998, det var sportlov och jag och min folkhögskolekärlek lånade en lägenhet på Östermalm och tillbringade några dagar i Sthlm. Vi såg Titanic en kväll och sen grät jag fyra dagar i sträck. Inte på grund av filmen - den bara startade någonting. Jag grät för allt och inget och när vi kom tillbaka till skolan orkade jag inte gå på några lektioner på flera veckor. Total apati.

Men nu är det 2006 och jag skärper till mig lite grann. Ikväll efter kvällsmat drog vi på barnen kläder och gick 100 meter till den gamla byskolan där det var "fotokväll", byns äldre hade samlat ihop gamla foton och så tittades det på dem i projektor. Det var roligt att se tjugo gammgubbar sitta bänkade och prata om hus och folk och fä på TJOCK dialekt. Men sen gick jag hem igen för att lägga den ena prinsen i hans säng.

Ikväll ska jag nog klippa av min mans hår, det är flottigt och långt och jättetjockt nu.