Jag har ett oändligt behov av mina vänner plötsligt. Jag vill prata, bli uppmärksammad, få bekräftelse på att de tycker om mig. Fortfarande är det storhelgstomt på icq och mina finaste saknas och jag pratar inte lika mycket och ofta i telefon som på icq. Och därför var det så ödsligt ödsligt tomt idag. Fast sen ringde en av dem, och sen en annan och bestämde träff imorgon. Och sen pratade jag på msn med en klasskompis, just precis den person jag i ett tidigt skede bestämde att jag inte skulle bli vän med (av väldigt förnuftiga orsaker). Och på fredag ska vi äta mat och dricka vin och så sa hon att hon något som gjorde mig glad, och den där föresatsen kan jag ju slänga i sjön för naturligtvis har hon blivit den mest potentiella vännen hittills i skolan. Och så tog jag en Sobril någonstans mellan det första och andra telefonsamtalet och nu är livet plötsligt helt okej.
You or noone,
I hope I'm wrong before I die of boredom.
I want more than
days and nights when I'm amuse myself alone.