Telefontid med läkaren (inlåst på jobbets toalett medan telefonerna ringer och ringer utanför) och resultatet är höjd medicin IGEN (minnet av magontet förra gången är inte roligt, kanske måste jag vänta några dagar innan jag höjer) och en liten förpackning Sobril (hej knarket, här är jag). Samt återigen ett löfte att försöka skynda på psykologmötet.
Jag jobbar alltså. Det är som vanligt. Jag kan allt. Det är lagomt mycket att göra och lagom få mänskor här. Jag kliver dock inte upp lagomt tidigt och nog kommer jag bli slut och trött och sliten och jag är inte helt säker på att jag orkar det här egentligen. Men så länge jag håller mig distraherad så funkar det ju, som vanligt.
Annars händer det mycket lite. Jag funderar över helgens upp- och nedgångar och jo, nog är det som att det hände en helt annan människa.