Fan då, vad jag inte gillar mitt liv. Det är ganska tryggt och fint och jag har pengar till mat och en lägenhet och vänner och skola och föräldrar som är gifta och en massa bra saker. Men jag tycker inte om det.
Jag gillar inte att jag bara går och väntar på att något ska hända, så som jag har gjort så länge jag minns, och inte har en aning om hur jag ska bära mig åt för att få saker att hända på egen hand.
Jag gillar inte att jag inte har träffat en enda person som har intresserat mig, ur ett romantiskt perspektiv, på ett och ett halvt år.
Jag gillar inte att jag hänger upp mig på fel sätt på fel personer, och inte. kan. ta. mig. loss.
Jag gillar inte att det verkar gå så lätt för andra, och vad jag förstår så är jag varken ful, dum eller otrevlig så jag förstår inte varför det är så svårt för mig.
Jag skäms inte för att jag blir avundsjuk på mina vänner eftersom jag skiljer på avund och missunnsamhet. Men jag tycker inte om när jag upptäcker mig vara just missunnsam mot människor jag älskar och egentligen vill allt gott.
Jag gillar inte att jag inte har något mål med mitt liv. Det finns inget jag vill bli. Det finns så många saker att bli och i stort sett inga känns överhuvudtaget intressanta.
Jag tycker inte om att jag inte vet vad jag vill.
Framför allt och til syvende och sidst så vill jag inte leva om det är så här det ska vara.
Jag tycker inte om att jag inte vill det. Och det gör så jävla ont.