Han ringde henne och påminde henne om att han skulle komma till staden dagen därpå. Han undrade också om hon hade tid att träffa honom för en fika, eller varför inte lunch. Självklart hade hon tid med det. Om det var något hon hade tid för så var det definitivt det. Hon hade väntat i två veckor på det här nu. Alltsedan de hördes förra gången och han nämnde att han hade ett besök inplanerat. Eller kanske hade hon väntat ännu längre. Förmodligen.
Hon städar i lägenheten. Eller, städar är nog fel ord; röjer upp passar bättre. Får undan alla saker från köksbordet och lägger undan andra saker som också ligger och dräller. Som om det skulle göra någon skillnad, liksom. Nej, nu vill jag aldrig träffa dig igen, på grund av att ditt köksbord ser så stökigt ut.
Morgonen kommer och lunchen börjar närma sig. Hon går och avvaktar hans ankomst men är ändå väldigt effektiv på jobbet. Får undan en massa saker som annars, med största säkerhet, legat kvar betydligt längre. De andra går på lunch och hon väntar.
Han ringer inte och säger att han är på väg in, utan plötsligt står han bara där. Några minuter försenad (kanske).
Den obligatoriska kramen. Som alltid dröjer sig kvar längre. Vill inte släppa, men måste.
Jaha. Lunch. Låter bra. Stan? Ja. Bra. Då åker vi.
Tillbaka någon gång senare.
Ner till stan och först snurra runt. Prata om
Hon minns inte riktigt vad de pratade om. Men känslan finns kvar. Den kommer alltid att finnas kvar, tror hon.
På väg till hissen lägger han armen på hennes rygg. Kom nu. Gå här med mig. Det är vi nu. Inte för alltid, men just nu.
Till nedersta våningen. Ensamma. Spontan kram. Och läpparna. Väldigt oväntat, men ändå inte.
Lunch. Prat. Blyga blickar. Som en första dejt, fast så långt ifrån. Kan det inte vara för alltid. Varför är det inte för alltid?
Tillbaka. Nära. Det finns bara dem när de går genom stan.
Upp igen. Ensamma.
På väg tillbaka. Stanna tiden. Ett hemligt ögonblick. En sådan känsla. Varför är det inte alltid vi?
Händerna passar så bra ihop.
Hej då. Until some time later. Hoppas.
Varför?