Kom nu, jag är kroniskt låg

200:e inlägget sen min nystart på Hypo. Fast det är ganska precis sju år sen jag började skriva, det var på surr.net och sen har det vara några vändor hit och dit. Vilket alla redan vet.

Så. Nästan ett år efter alla andra har jag äntligen köpt Döden&jag och den VÄXER, jag har skivan i köksstereon och den går hela tiden. I dag bakade jag saffranslängd med vit choklad (och hur god och bra den var för en som inte ska äta socker behöver jag inte berätta!) och städade i köket och lyssnade och lyssnade. Döda vinkeln är bäst. Tror jag.

Sen har jag ont i en fotled och det gör mig irriterad. Jag blir en smula hypokondrisk också, det måste jag medge. Jag vill basunera ut "reumatism!" över byn i en liten megafon.
Men det gör jag inte. Vad värre är: min man har förmodligen knäckt ett revben. Dock var det en vecka sen och han har jobbat på ungefär som vanligt och först nu börjat inse att det förmodligen är ett revben som är av, alternativt sprucket, men han är en sån hårding att det inte märks så mycket. Ont gör det men det går. Han har ett jack på ett ben och ett par skrubbsår på en arm också, han ramlade över nåt plåtvidunder i mörkret.

Men apropå Kent, i en låt sjungs det om Robin Wright-Penn och då tänker jag på filmen "She's so lovely" och det är en av de absolut sämsta filmer jag sett. Den är nästan underhållande dålig. Sean Penn är också med och alla är dåliga. I en recension läste jag "fint skådespel av både Robin Wright Penn och Sean Penn" och så fick den tre stjärnor och då skrattade jag högt.

Idag hade vi vänner här och det var så bra. Alla fyra barnen kommer bra överens och det är ju en bonus. Och det var roligt att umgås och prata fast efteråt får jag alltid lite ångest över att jag babblar och sluddrar. Som alltid när jag blir glad och ivrig.

Och så har vi äntligen införskaffat säsong 4 av Six Feet Under och det är underbart.