Det är snart fem år sedan mormor dog. Men hon är inte borta. Ibland är hon väldigt nära, och igår var en sådan dag. Det började redan på natten mot igår. Jag drömde flera drömmar om henne och hon framstod så tydligt i drömmen. Så tydligt att jag vaknade med ett ryck och var tvungen att spana runt i mörkret för att se om det inte var så att hon faktiskt stod där. I verkligheten. Men det gjorde hon såklart inte.
På kvällen letade jag någonting i köket, och öppnade då ett av de där köksskåpen som jag så gott som aldrig annars öppnar. I det skåpet står sådant som jag inte använder så ofta, och där, på den nedersta hyllan, står också teservisen ur Gustavsbergs serie Berså; koppar, fat, sockerskål och assietter. Allt med de karakteristiska gröna bladen. När jag var liten drack jag nästan aldrig te. Förutom när jag var och hälsade på hos mormor. Då drack vi Earl Grey ur de grönbladiga kopparna och satt och småpratade. Nu står kopparna i ett skåp som jag nästan aldrig öppnar, men igår, av någon anledning, öppnade jag skåpet, såg kopparna och tänkte såklart på käraste mormor. Jag dricker aldrig te ur kopparna nuförtiden. Förmodligen för att den viktigaste ingrediensen i tedrickandet ur just dessa koppar saknas. Men kanske skulle jag börja dricka te ur dem igen? För även om hon inte dricker te med mig så finns hon där.
Just innan jag skulle gå och lägga mig stod jag böjd över handfatet och borstade tänderna. Då var det som om någonting fladdrade förbi utanför badrumsdörren. Ute i vardagsrummet var det såklart tomt när jag tittade efter. Men jag somnade tryggt och sov gott hela natten.