För några år sedan började jag lägga märke till en äldre dam med sina hundar när jag var på väg hem. Det verkade som om hon, så gott som alltid, rastade hundarna vid 19.00-tiden på kvällen. Hon gick i sakta mak och lät sina tre små hundar lunka bredvid henne. Man kanske skulle tycka att hon såg ensam ut, men jag tyckte inte det. Hon hade ju sina hundar. En liten skara på kvällspromenad tillsammans i mörkret. Det var ungefär som att se ett gammalt par på promenad; de strosade fram längs vägen, ett invant stråk som de kände utan och innan.
Förra vintern mötte jag fortfarande samma dam, men då hade hon bara två hundar, och av någon anledning tyckte jag att det var lite sorgligt. Jag undrade vad som hade hänt med den tredje hunden. Saknade de den? Vad hade hänt med den?
För några veckor sedan såg jag damen igen, och den här gången hade hon bara en hund. En ensam hund och en ensam dam. På samma ställe. Sakta promenerandes vid vägen, i skogsbrynet, under gatlyktornas sken. Som om ingenting hade hänt. Samma rutin.
På väg hem igår fick jag syn på damen igen. Den här gången såg jag henne redan på håll även om det var en del cyklister framför mig. När jag kom närmare såg jag att hon fortfarande hade sin hund. Men förutom den hunden så hade hon ytterligare en hund med sig en liten valp som skuttade glatt bredvid den andra hunden och verkade uppskatta det här med kvällspromenader! Och av någon anledning så kände jag mig glad över det! Så varm i hjärtat! Damen kommer inte att bli ensam, och den ensamma hunden har fått en ny lekkamrat!