Låta själen hinna ifatt

Fredag kväll - jobbar över. Kommer hem sent, trött och ledsen. Är det här livet? Jobba ihjäl sej och komma hem som en trasa, till en tom lägenhet. Inte ens en katt som möter mej i dörren. Det är väldigt november, väldigt tungt och jag känner mej ensam och urtråkig. Orkar inte hitta på nåt, sitter hemma i soffan och tycker synd om mej. En kopp te och en bok är i och för sej inget dåligt sällskap, men så här års händer det att jag önskar att jag hade nån mer levande varelse att dela livet med. Hur jag nu ska kunna ragga upp nån, när jag inte ens orkar gå utanför dörren. Jag menar, risken är väl rätt obefintlig att drömprinsen plötsligt står utanför och ringer på dörren...

Sover oroligt, med stressknuten i magen och en odefinierbar oro i kroppen. Vaknar tidigt med huvudet fullt av drömmar om saker som jag inte får glömma och tider som ska passas.

Jag tar en långpromenad i motvind och duggregn för att försöka gå stressen ur mej. Går och går, i rask takt, tills kroppen är lika trött som huvudet. Handlar lite på stan och går hem igen. Regnet öser ner och jag kommer hem som en dränkt katt. Blöt in på skinnet! Jeansen hänger som våta trasor och klibbar fast mot mina iskalla lår när jag går uppför trappan. Jag känner i alla fall att jag lever!

Ikväll kom mina bästa vänner hit. En enkel soppa, ett glas vin och djupsinniga samtal. Lite massage på stela axlar -oj och aj. Sen kom vi på att vi borde öva lite på körsånger och så satte vi igång, trestämmigt. Det är inte klokt vad vackert vi sjunger! Särskilt efter ett par glas vin :-) Hoppas grannarna också tycker det, för de fick en ordentlig konsert till strax efter midnatt.

Tack och lov för vännerna! Utan dom hade jag inte överlevt!


Läser Zahiren av Paulo Coelho. Om att hålla kärleken vid liv, passionen och nyfikenheten. Att inte fastna i gamla mönster och bli bekväm. Om att våga utmana alla fördomar om hur kärlek borde vara. Att leva i nuet, öppen för det oväntade, våga utvecklas och gå vidare. Det är inte lätt att leva - jag menar, verkligen LEVA!


Min gamla kärlek ringer. Väcker minnen och saknad och påminner mej om den jag en gång var. En älskad och älskande del av en tvåsamhet. Varför gav jag upp det? Förspillde jag min sista chans av ren feghet?

Ikväll känner jag mej gammal. Gammal, trött och väldigt, väldigt november.