Blablabla

Något som gör mig sådär spagettimjuk i kroppen och alldeles mjuk i sinnet är när min man plötsligt tar min hand när vi sitter bredvid varandra i bilen. Sådär varm och stor och trygg att jag vill krypa in i den.

Dagarna är lååånga, särskilt nu med vintertiden. Min hjärna hänger inte riktigt med och jag är jättetrött.
Diskmaskinen är fortfarande sönder och min mans fot har också gått sönder, eller i alla fall fått en stukning, så han går på kryckor och är hyfsat oduglig. På ett vis är det bra för då kan inte jag vara håglös och apatisk, jag måste ta itu med saker och det funkar riktigt bra.

När det gäller jobb är jag i det läget att jag växlar mellan hybris och motsatsen. I ena stunden tror jag att jag kommer att få det där jobbet jag har sökt, i nästa stund tänker jag "vem tror jag att jag är? Herregud, jag är en AMATÖR och kommer aldrig att få något jobb!". Jag håller på med en liten kreativ pryl också, som jag har fått beröm för, egentligen är det jättesimpelt men ibland tänker jag "äh vad fan jag ringer Designtorget" och nästa gång vill jag kravla ner i någon grop och ta mina fula grejer med mig.
Säga vad man vill om att vara en upp-och-ner-personlighet, det ger ju omväxling i alla fall.