Söndagssorg

Idag tänker jag extra mycket på min syster. Jag vet inte varför just idag men så är det. Vanligtvis känner jag mig så ensam om min sorg, jag delar den inte med någon. Den är overklig och osynlig och finns mest inom mig.

Tidigare idag gick jag runt med klump i halsen och städade febrilt inför några kompisars besök och Allrakäraste Syster fanns hela tiden innanför min panna och jag stannade framför hennes foton och tänkte på minnesstunden och jag tänkte på begravningen och på alltihop. En sån förtvivlad ledsen vanmakt. När min man kom hem senare än han sagt var jag först sur på honom, min ledsenhet pös alltså ut i missriktad ilska, men sen gick det över och jag lade ner dammsugaren på golvet och började prata om att jag kände mig ledsen idag, men meningen gick över i en stor snyftning och sen var hans armar runt mig, och hans hummande mumlande var fint och sen drog han med mig till kökssoffan där jag grät mer och berättade lite mer och sen slängde jag en blick på klockan och insåg att jag var tvungen att skärpa till mig lite. Snöt mig, torkade ögonen och städade lite till innan vännerna kom. Besöket blev bra och roligt. Men det var tur att jag fick ur mig några tårar innan de kom, annars hade det legat och tryckt hela tiden.
Något som är bra är att jag fortfarande minns hennes röst, hennes leende, hennes skratt. Ibland kan sånt raderas men hon finns kvar, så himla tydligt. Precis som mormor och morfar.
Ibland glömmer jag bort att min syster är död. Och när insikten slår mig känns det som ett knytnävsslag som tar luften ur mig. Det är en sån stor jävla livssorg och hon fattas mig. Ändå har jag nog inte fattat. Inte på riktigt.