Jag fryser och världen är grå och våt. Jag gick in mot stan under svart paraply och önskade att jag hade ett par fina röda gummistövlar. Det regnade så vattendropparna studsade från asfalten. När jag kommit halvvägs var jag varm så jag gick in på skolan och tog av mig halsduken (för att kunna lägga ifrån mig paraplyt). En kille kom förbi och kommenterade att ett paraply verkade vara en bra investering. Sen bad han mig önska honom lycka till innan han gick ut i regnet. Han var söt.
Jag lyssnar på Tomas Andersson Wij och har tänt värmeljus. Det är ändå halvskumt och kallt här. Oro i hjärtat. Oroshjärtat.
Mamma ringde när jag stod i fikakön och jag ringde upp när jag kom hem igen. Jag ska visst stämma träff med min bror när han åker genom stan för att få en födelsedagspresent. Jag tippar på att det är en micro. Jag fick en plötslig längtan efter att vara hemma. Bror var hemma, pappa var på älgpass, mamma verkade glad, katten var galen, det hade snöat. Jag kan tänka mig själv under en filt i soffan (jag fryser alltid där också).
-Jo, förresten, sa jag till mamma. Jag kanske borde berätta en sak.
-Ska du ha barn? sa mamma.
-Näää! Men jag har börjat äta Zoloft och har fått en remiss till psyk...
-Jaha, sa mamma utan tillstymmelse till förvåning i rösten. Är det något du dragits med ett tag?
-Jo, det har jag ju.
-Ja, det ligger ju i släkten. Det är bra att du får hjälp.
Mammor vet, uppenbarligen.