Stopp!

Att jag ska vara så jävla hypereffektiv jämt? Jag kör så det ryker tills jag tjongar rakt in i den berömda väggen med ett brak. Som igår...

Hela dagen full med jobb, däribland ett enormt dåligt samvete som blänger på mej så fort jag närmar mej skrivbordet. Jag måste, men kan inte koncentrera mej på de stora viktiga sakerna när jag överhopas av småsaker hela tiden.

Om ett par veckor ska jag ha semester och åka iväg med min käraste vän. Behöver semester! Vill verkligen komma iväg på lite äventyr! Jag har suttit och surfat på webben i timmar, letat billigaste pris och fick äntligen ihop en jättebra lösning, men bokade inte pga att vännen inte var klar på sitt håll. Nu fick jag klartecken, men då fungerar inte det jag planerat, priserna har stigit, SJs sida funkade inte... och det var den sista lilla droppen som fick mej att gå sönder.

Igår kväll hoppade jag ur den effektiva kostymen och blev en mycket liten och svag ynk. Ringde och sa att nu får faktiskt vännen fixa resten, jag lägger ner! Han var helt OK med det. Verkade inte alls tycka att jag svek.

Varför tar jag på mej allt själv? Varför kan jag inte be om hjälp??! Jag väntar på att han ska erbjuda sej och om han inte gör det biter jag ihop och gör allt själv trots att jag inte hinner eller orkar egentligen.

Jag orkar inte bära hela världen på mina axlar. Jag vill nångång bli bortskämd och ompysslad, bara få ta emot nån annans omsorger. Få vila på soffan med pralinerna inom räckhåll och låta nån annan ta disken. Men be om det? Aldrig!

Idag - baksmälla, mentalt och huvudvärkande. Var snäll mot mej idag - annars välter jag omkull.